Fru talman! Vi debatterar i dag försvarsutskottets betänkande FöU1, och jag vill inleda med att yrka bifall till samtliga förslag i utskottets betänkande.
Jag kommer nu att kommentera den del som rör det militära försvaret, och min kollega kommer sedan att kommentera det som rör det civila försvaret.
Medborgare, totalförsvarspersonal, riksdagsledamöter och särskilt befolkningen i Finland, som i dag upplever sin 105:e självständighetsdag - må det bli många fler!
Ett flertal regeringar av blandade kulörer har under perioden ungefär 1995 till 2015 negligerat och avrustat totalförsvaret. 92 procent av armén och över 70 procent av marinen och flygvapnet avvecklades, och i stort sett hela det civila försvaret fick gå på plankan. Försvaret blev ett särintresse och en budgetregulator.
Vi står inför en återuppbyggnad av det svenska försvaret, och mycket ska hända nu. Samtidigt råder brist på personal och materiel men framför allt på tid. Det innebär att det behöver prioriteras - tämligen hårt, emellanåt - bland allt som behöver åtgärdas.
I vårt samarbete med regeringen prioriterar vi sverigedemokrater fortsatt stöd till Ukraina, fokus på Försvarsmaktens personal och omedelbara insatser för befintliga krigsförband. Jag kommer nu att kort kommentera dessa tre punkter.
När det gäller stödet till Ukraina står vi återigen inför ett högst påtagligt hot från Ryssland. Det är i nuläget inte den svenska försvarsförmågan som är krigsavhållande och skyddar oss från ett angrepp i närområdet, utan de ukrainska truppernas motstånd, det ukrainska folkets motståndsvilja och det ukrainska samhällets uthållighet. Det ger oss tid att återuppbygga det som en röra av regeringar under årtionden har raserat. Vi måste vara medvetna om och tacksamma för de uppoffringar Ukraina gör och därför stödja Ukraina i kampen för allas vår frihet och demokrati. Ukrainas offer får inte ha varit förgäves.
Det måste stå klart för alla att det bara finns ett acceptabelt slut på kriget, och det är att Ukraina vinner, Ryssland förlorar och de ansvariga - från Putin ned till de enskilda individer som rent handgripligt begått krigsförbrytelser - ställs till svars och bestraffas.
Fru talman! Vi sverigedemokrater är tydliga med att vi måste vara beredda att ta omfattande strategiska risker för att fortsätta stödja Ukraina. Men vi ser det som en strategisk investering för ett fritt och demokratiskt Europa och för den regelbaserade världsordningen.
När det gäller Försvarsmaktens personal har vi i dag en fantastisk resurs i de kvinnor och män som tjänstgör i olika befattningar i Försvarsmakten och i våra totalförsvarsorganisationer och frivilligorganisationer. De har ett modernt och flexibelt ledarskap. De vet hur man tillämpar uppdragstaktik och är föregångspersoner både på jobbet och i andra roller i samhället. De är hängivna uppgiften att försvara landet och att i varje läge göra sitt yttersta även om det kostar på och är jobbigt.
Därför är det viktigt att reservofficerare av sina arbetsgivare inte nekas att tjänstgöra i befattning eller att som instruktör gå in och förstärka Försvarsmakten, till exempel när det handlar om utbildning av värnpliktiga i krigsförband. Det kan också handla om utbildning för utländska stridskrafter, och då tänker jag närmast på ukrainska förband eller på framtida allierade som kommer till Sverige för att till exempel öva krigföring uppe i Arktis. Där har vi specialkompetens.
Fru talman! Reservofficerare ska inte behöva förlora inkomst vid tjänstgöring, utan de ska kompenseras fullt ut, och det kan ske på olika sätt. Det kan ske via arbetsgivaren, och här vill jag framför allt lyfta fram LKAB i Kiruna, som på ett föredömligt sätt går in och fyller upp lönen för dem som går in och tjänstgör. Det kan också ske på annat sätt, genom statens försorg, men de ska kompenseras.
Våra frivilligorganisationer måste få ett betydligt mer omfattande stöd än i dag, och de tilldelade resurserna måste utnyttjas till sista kronan. Frivilligorganisationerna har en viktig uppgift att fylla inom ramen för totalförsvaret och för att stärka försvarsviljan i det svenska samhället.
Försvarsorganisationerna kan också effektivt förstärka Försvarsmakten med instruktörer när det gäller utbildning av värnpliktiga i vissa moment eller utbildning av allierade soldater när det gäller särskilda förhållanden, till exempel uppe i norr. De kan också bistå den civila delen av totalförsvaret när det gäller transporter, samband, djurhushållning och livsmedelsförsörjning. De utgör en fantastisk och unik resurs som vi ska vara rädda om.
Kontrakterad personal måste få möjlighet att efter godkända individuella tester kunna förlänga sin tjänstgöring, alternativt specialisera sig ytterligare när de har avslutat sin avtalade tid och därmed fortsatt kunna utgöra en viktig resurs för Försvarsmakten.
Nu kommer vi in på våra krigsförband. De måste omedelbart bli insatsberedda vad gäller personal och materiel. Det innebär att fokus måste ligga på att intensifiera utbildningen av de värnpliktiga, och det bör ske på befintliga fredsförband. Det har gjorts förut, och det kan göras igen.
Vi måste tillse att den personliga utrustningen finns i tillräcklig mängd. Den ska finnas omedelbart gripbar på rätt tid och på rätt plats. Det kan också handla om att fordon ska finnas på rätt plats och inte vara hundra mil från det ställe där de egentligen ska tjänstgöra. Det handlar också om att fylla upp ammunitionslager av alla slag.
För att göra detta krävs det ett väldigt tydligt och personligt engagemang och ledarskap på alla nivåer inom Försvarsmakten. Att sätta upp nya förband tar tid och stora personella resurser i anspråk.
Det finns resurser som bättre kan användas i utbildningen av värnpliktiga eller för att fylla upp platser som vi har åtagit oss att fylla vid till exempel Natostaber. Här behövs äldre, erfarna officerare. De växer inte på träd.
En del av arbetet med att bli operativt effektiv handlar också om att reducera antalet processer, regler och andra begränsningar som år av för lite pengar, oklara uppgifter och rädsla för att bryta mot regler har medfört.
Sverigedemokraterna har vid ett flertal tillfällen haft och kommer fortsatt att ha dialog med företrädare för såväl regeringen som Försvarsmakten om det omedelbara behovet av att rensa i floran av certifieringar och processer. Det kan gälla alltifrån hanteringen av morakniv till att köra vanlig personbil - det vill säga sådant som rimligen måste falla under normalt sunt förnuft och inte kräva särskild utbildning. Chefer på alla nivåer måste våga gå före och visa att det går att vara kreativa, att det går att hitta okonventionella lösningar och att man måste ifrågasätta ingrodda rutiner som inte är funktionella. När det brådskar är 80 procent tillräckligt bra.
Fru talman! En försvarsminister på 1980-talet, som förvisso var socialdemokrat, var tydlig med att allt som inte är uttryckligen förbjudet är tillåtet. Det är en anda som vi behöver återuppliva.
Andra saker som vi måste titta på är finansieringen av kommande försvarsbudgetar och inte minst det kommande försvarsbeslutet. Här kommer vi fortsatt att verka för att det under en försvarsbeslutsperiod blir 2 procent som utgör en miniminivå för försvarsanslaget. De 2 procenten ska räknas på den traditionella modellen och alltså inte efter Natovarianten där man kan räkna in sådant som inte ger operativ effekt, till exempel moms och pension. Man ska bara räkna in sådant som ger ren operativ effekt. Och låt mig förtydliga. Det ska vara ett golv och inte ett pengamål i sig.
Låt mig runda av med att citera en äldre och erfaren marinkollega: Nu är det full fart framåt som gäller. Har man inte styrfart kan man inte heller svänga.
Därmed vill jag avsluta och önska er alla en god jul och ett förhoppningsvis mycket bättre 2024.
(Applåder)
I detta anförande instämde Sara-Lena Bjälkö (SD).