Arbetsplenum - 2016-06-09

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation i betänkandet.

Europarådet

Vi ska nu debattera ett betänkande som behandlar redogörelsen från Sveriges delegation vid Europarådets parlamentariska församling. Jag har varit en del av den svenska delegationen men har nu hoppat av då jag snart ska få barn, som ni säkert alla ser.

År 2015 har varit ett händelserikt år i Europarådets parlamentariska församling. I januari biföll församlingen resolution 2091 och rekommendationer till ministerrådet om resande stridande i Syrien och Irak. I rekommendationerna uppmanas medlemsstaterna att upprätta instrument för att underlätta utvisning av dömda terrorister. Detta tillägg till rekommendationerna initierades av Sverigedemokraterna och fick stöd i den parlamentariska församlingen med stor majoritet.

Även om utländska medborgare i Sverige skulle dömas för deltagande i terror och folkmord finns risk att gärningsmännen inte kan utvisas eftersom Sverige upprätthåller principen om non-refoulment, det vill säga att vi inte utvisar personer till länder där de kan utsättas för tortyr eller kränkande behandling. Detta ställer vi oss bakom, eftersom det är en sund princip fastslagen i Europakonventionen.

Samtidigt kan vi i Sverigedemokraterna inte tillåta att Sveriges välfärdsstat utnyttjas av IS-terrorister som aktivt arbetar för att jämna den med marken. Det finns ett mål i Storbritannien gällande en person, Abu Qatada. Där hävdade gärningsmannen att utvisningen till Jordanien inte kunde verkställas eftersom han skulle utsättas för tortyr i hemlandets fängelse och att tortyr är vanligt förekommande där. Verkställighet accepterades ändå av Europadomstolen eftersom Jordanien utfärdade en diplomatisk garanti om human behandling av gärningsmannen.

Europadomstolen har vid flera tillfällen avvisat sådana garantier eftersom de inte ansetts trovärdiga, men i det fall jag nämnde accepterades garantierna eftersom de var transparenta och detaljerade, hade utfärdats av högsta myndighet och det fanns mekanismer för kontroll och uppföljning av deras efterlevnad. Detta visar att det går att få verkställighet om man bara vill, om garantierna är trovärdiga.

För att förtydliga handlar detta alltså inte om att vi avser att skicka tillbaka någon till ett land där personen riskerar att utsättas för tortyr eller dödsstraff, tvärtom. En diplomatisk garanti ska betyda att den mottagande staten måste utfärda garantier om att inte behandla personen illa. Detta måste efterföljas med noggranna kontroller och ge svensk beskickningspersonal möjlighet att besöka personen i häkte och kontrollera att den mottagande staten verkligen håller vad den lovar.

Det finns också en annan fördel med detta. Om den mottagande staten måste bygga upp rutiner för att kontrollera att till exempel personal inom kriminalvården eller rättsväsendet inte begår övergrepp mot de intagna kanske det kan bli ett bättre tillstånd generellt i fängelser i andra länder.

Vi anser därför att Sverige borde följa Europarådets rekommendation och ta initiativ till bi- eller multilaterala avtal för utfärdande av sådana trovärdiga garantier om human och rättvis behandling i fängelser och rättegång så att vi kan utvisa dömda terrorister från Sverige. Jag tycker att det är märkligt att ledamöter från både Socialdemokraterna och Moderaterna har röstat för denna rekommendation i Europarådet men sedan underlåter att stödja ett sådant initiativ på hemmaplan i Sverige.

Frågan är inte enkel att lösa, men att inte ens vilja försöka tycker jag visar på brist på politisk vilja att ta ansvar för säkerheten i Sverige.

Herr talman! I januari 2016 biföll Europarådets parlamentariska församling samma resolution om resande för stridande i Syrien och Irak, där man också förklarade att terrorgruppen IS/Daishs terrorkampanj mot minoriteter i Syrien och Irak skulle betraktas som folkmord. Man uppmanar medlemsstater att agera utifrån att det är ett folkmord som pågår. Liknande förklaringar har kommit från Europaparlamentet och den amerikanska senaten.

Frågan har, vilket är väl känt, redan varit uppe i riksdagen i ett tidigare betänkande, då det tyvärr bara var Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna som röstade för att erkänna IS/Daishs dåd som ett folkmord. Innan jag visste att frågan skulle lyftas i det betänkandet skrev jag yrkandet utifrån resolutionen från Europarådet. Det är högst beklagligt och skamligt att riksdagen varken i det förra betänkandet eller i detta vill erkänna IS systematiska förföljelse av etniska och religiösa minoriteter i Syrien och Irak som ett folkmord.

Terrororganisationen har kidnappat hundratals kristna assyrier och tvingat dem att leva under ett fruktansvärt förtryck i sitt egenhändigt utropade kalifat. Målet med deras terrorkampanj är att lämna bakom sig inte bara en mänsklig utan även en kulturell öken. Målet är att förinta de kristna och yazidiska minoriteternas historia, deras religiösa identitet och allt som dessa grupper har kvar av sitt nästan 2000-åriga kulturarv.

Efter den förra debatten i ämnet kom det fram att Vänsterpartiet egentligen ville erkänna detta som folkmord, men initiativet kom från fel personer - från motioner av Kristdemokraterna och Liberalerna som stöddes av Sverigedemokraterna. Hur kan det vara viktigare att ta avstånd från avsändaren av en motion än att visa stöd för en befolkning som håller på att utrotas? Det övergår mitt förstånd. Samtliga i den svenska delegationen har röstat för resolutionen, där det står att vi ska agera utifrån att det är ett folkmord som pågår. Ändå vill man inte erkänna detta i Sveriges riksdag, och jag frågar mig varför.

Herr talman! I vår motion och i reservationen tar vi också upp problem med förföljelse av kristna även i Europa. Detta har tagits upp i en resolution i Europarådet. Situationen i Sverige och Europa för kristna är såklart långt mycket bättre än på många andra håll i världen. Här står vi inte inför något folkmord. Men det är ändå oroande att det har skett ett stort antal attacker mot kyrkor och att det finns en ny trend med hatbrott mot kristna. Enligt undersökningar ökade sådana hatbrott med 75 procent under 2014. Det är en oroande utveckling, som man måste ta på allvar. Ett nytt problem, som är allvarligt och tragiskt, är att kristna asylsökande många gånger måste fly från asylboenden för att de blir utsatta för hot. Vi kunde läsa en artikel tidigare i veckan om en familj som måste fly från ett asylboende.

Med anledning av resolutionen, där problemet tas upp och där man uppmanar medlemsstaterna att ta tag i det, vill vi att riksdagen tillkännager för regeringen att ta problemet med de ökade hatbrotten mot kristna i Sverige på allvar.

Herr talman! Vi diskuterar utrikesutskottets betänkande 13 Europarådet. Där hanteras bland annat årsredogörelsen från delegationen till Europarådets parlamentarikerförsamling samt några motionsyrkanden. Jag kommer i huvudsak att uppehålla mig vid vad som återfinns i redogörelsen från delegationen men vill ändå säga att jag instämmer i de bedömningar utrikesutskottet gjort. Jag vill därmed yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.

Självklart, herr talman, vill jag passa på att tacka delegationen och berömma den för väl utfört arbete. Även den eminenta personalen på riksdagens internationella kansli förtjänar ett stort tack. Det skulle inte fungera utan deras entusiasm och professionella hjälp.

Det är värt för kammaren att veta att den svenska delegationen är mycket aktiv i församlingens arbete. Vi ligger i topp beträffande deltagande i antalet omröstningar. Vi håller många anföranden, och flera av delegationens ledamöter har tagit på sig viktiga rapportörskap. Värt att nämna är Kerstin Lundgrens uppdrag som medrapportör gällande granskningen av Georgien och Eva-Lena Janssons uppdrag som rapportör gällande den humanitära krisen i Gaza.

Det år som redogörelsen omfattar var på många vis ett sorgligt år för Europa. Det grymma kriget i Syrien fortsatte. Till följd av det såg vi en stor flyktingström, vilket skapade en svår politisk situation i Europa. I Ukraina, med ett av Ryssland annekterat Krim och strider i de östra delarna av landet, var situationen fortsatt instabil och olöst. Här är det värt att påpeka att församlingen fortsatt har sanktioner på plats mot den ryska delegationen till följd av annekteringen av Krim.

I Paris attackerades tidningen Charlie Hebdo, en judisk skola och en judisk mataffär i grymma terrordåd. Senare under året kom Paris än en gång att drabbas på det grymmaste sätt man kan tänka sig när i november sex samordnade dåd utfördes på olika platser i staden. 130 människor dog för att de levde sina liv.

De värderingar och den livsbejakande syn på människan som manifesteras av människorättskonventionen utmanas av händelser som dem jag nämnt. Men de utmanas också rent politiskt. Det är tydligt att den våg av nationalism och förnyat stöd till mer auktoritärt politiskt ledarskap som drar fram över Europa bland annat har som effekt att individuella, odelbara och okränkbara rättigheter i allt större utsträckning ifrågasätts.

I några medlemsstater har man infört eller diskuterar att införa en form av nationell överprövning av de domar som utfärdas av Strasbourgdomstolen. I andra stater ser vi hur regeringar öppet driver på för lagstiftning som står i strid med principerna om ett fritt rättsväsen. Vi ser hur den fria pressen jagas och ibland tystas.

Med en sådan dyster utveckling i Europa kan jag inte annat än bli glad när utrikesutskottet i sitt betänkande ändå konstaterar att det arbete som den svenska delegationen utför ligger i linje med Europarådets kärnvärden och att det arbetet bör fortsätta.

För att inte måla en helt igenom mörk bild av läget vill jag ändå passa på att lyfta fram några av de positiva steg framåt som tagits under året. För den svenska delegationens del är samarbetet och samspelet med de andra nordiska delegationerna fortsatt viktigt. De nordiska och baltiska delegationerna har på senare tid försökt att fördjupa sitt samarbete och skapa större närhet till varandra. Det här görs utifrån att vi ser att alla dessa åtta stater har många gemensamma värderingar gällande demokrati och mänskliga rättigheter. Det sker också på grund av att det i frågor där vi har gemensamma intressen behövs bättre samordning och samarbete för att vi ska nå våra mål.

Eftersom jag sitter i Europarådets utskott för jämställdhet och icke-diskriminering samt har uppdraget som generalrapportör gällande hbt-frågor vill jag också lyfta fram rapporten om diskriminering av transpersoner i Europa. Som dokument är rapporten unik då det är första gången något sådant antas inom en internationell samarbetsorganisation som Europarådet. Den är också unik eftersom församlingen så starkt tar ställning för människors rätt till självidentifikation när det kommer till en persons könstillhörighet.

Flera länder i Europa, bland andra Malta och Danmark, har tagit steg i sådan riktning. Jag hoppas att Sverige snart kan följa efter.

Herr talman! Med det vill jag än en gång passa på att tacka delegationen för väl förrättat värv samt yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

(Applåder)

Herr talman! Jag tog i anförandet upp rekommendationen till ministerrådet om att utfärda avtal med diplomatiska garantier för att personer ska kunna utvisas utan att utsättas för tortyr och dödsstraff.

Jonas Gunnarsson röstade för den rekommendationen i Europarådet men vill ändå inte stödja ett tillkännagivande till regeringen att försöka utfärda sådana avtal här i Sverige.

Jag vill fråga hur det kommer sig att ni stöder en sak i Europarådet men sedan inte vill föra frågan vidare på hemmaplan. Jag skulle vilja förstå det lite bättre.

Herr talman! Jag tycker att det blir tydligt i betänkandetexten att det här är problematiskt. Vi lär oss nya saker hela tiden. Läser man vad som faktiskt står här och vad utskottet anför är det väl inte så konstigt att man vill fundera en stund till.

Herr talman! Jag förnekar inte att frågan är svår, men innan man får veta måste man ju försöka. Det står i rekommendationen, som är genomröstad och som Socialdemokraterna har röstat för, att den inbjuder medlemsstaterna att arbeta för att ta fram avtal med tredjeländer för att de mottagande staterna ska garantera att terrorister ska kunna utvisas utan att bli utsatta för tortyr eller dödsstraff.

Jonas Gunnarsson borde ha vetat redan då att det såklart inte är en enkel fråga, men det här handlar om att skicka ett tillkännagivande till regeringen att titta på frågan och utreda den för att se om det här är möjligt. Vi kommer inte ens dit nu. Det här stannar här i riksdagen. Det blir inget tillkännagivande till regeringen att gå vidare med frågan.

Nog sagt om det. Jag skulle vidare vilja fråga om erkännande av folkmord, som vi har debatterat tidigare här i riksdagen. Socialdemokraterna har också röstat för en resolution som definierar IS-dåd som folkmord och uppmanar staterna att agera utifrån att det är som ett folkmord.

Då vill jag fråga igen varför Socialdemokraterna vill stödja en sådan resolution i Europarådet men inte erkänna det som ett folkmord här i Sveriges riksdag.

Herr talman! Parlamentarikerförsamlingen har en lite annorlunda uppgift än vad Sveriges riksdag har. Parlamentarikerförsamlingen är inte en lagstiftande församling som riksdagen är. Vår huvudsakliga uppgift här är att stifta lag.

Parlamentarikerförsamlingen gör ett antal uttalanden. Bland annat fördömer man fruktansvärda dåd i IS-kontrollerade områden. Det är ett folkmord; det är självklart. Frågan är om det är riksdagens uppgift att agera domare på det viset. Jag är tveksam till det.

Jag tycker att det som utrikesutskottet skriver i sitt betänkande om det här är tydligt. Vi har också haft debatter om detta tidigare. Jag måste säga att jag blir lite förvånad när jag läser reservationen från Sverigedemokraterna. Man tar upp frågor som i mångt och mycket faktiskt inte rör själva verksamheten i Europarådets parlamentarikerförsamling. Man försöker ta billiga politiska poäng, och man rör till det i största allmänhet, tycker jag.

I frågan om förföljelse av kristna väljer Sverigedemokraterna att plocka ut en enskild liten grupp av alla de asylsökande som kommer hit och försvara den när det i själva verket brukar vara Sverigedemokraterna själva som står för hets och hat mot andra människor. Det blir väldigt falskt och svårt för mig att förstå.

(Applåder)

(forts. § 14)

Herr talman! Låt mig börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Betänkandet utgörs i stort av en redogörelse för förra årets verksamhet i Europarådets parlamentariska församling. Där har den svenska delegationen uträttat mycket gott under 2015, vilket framgår av texten i betänkandet.

Europarådet

Jag vill passa på att rikta ett tack till mina partikollegor och föregångare på posten som vice ordförande i delegationen under föregående år, Hillevi Engström följd av Olof Lavesson. Redogörelsen täcker in den period då de varit verksamma. Tack också till delegationens utmärkta och kompetenta tjänstemän här i riksdagen.

Utrikesutskottet konstaterar att Europarådet grundar sitt arbete på tre kärnområden: främjande av mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och det demokratiska samhällsstyret. Dessa får sägas vara de centrala områdena, alltsedan Europarådet grundades efter andra världskriget 1949. Sverige var en av de ursprungliga medgrundarna och signatärmakterna av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Sedan dess har organisationen gått till att omfatta 47 medlemsstater och samlar i dag de flesta öststaterna, forna sovjetstater, Balkanstater och ett antal mikrostater.

Europarådet är i dag, med sina institutioner, sin parlamentariska församling och sitt ministerråd och med Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, inrättat som en garant för medborgerliga fri- och rättigheter på vår kontinent. Det gäller de länder som undertecknat konventionen och de som önskar kandidatstatus till Europeiska unionen eller samarbete med organisationen.

Det var historien så långt. Problemet är bara att om historien visat på Europarådets betydelse för att skapa en plattform för demokrati, för skyddet av individernas rättigheter och för befrämjandet av rättsstatens principer, är framtiden för upprätthållandet av dessa värderingar och för organisationens integritet betydligt mer oviss i dag. Det finns två skäl för detta som det finns anledning att uppehålla sig vid.

Det ena hänger samman med att Europarådet i dag har en medlemskader som innehåller stater som befinner sig i olika stadier av demokratisk utveckling. Tyvärr ser vi i flera fall tecken på att arbetet med att upprätthålla Europakonventionens kärnvärden stagnerat eller i vissa fall rent av börjat retirera.

Stater som Ryska federationen och Turkiet utgör sådana exempel, där statliga ingrepp i mediernas verksamhet, trakasserier mot den politiska oppositionen eller mot frivilligorganisationer tydligt visar på en bristande respekt för Europakonventionens kärnvärden.

Sverige, den svenska riksdagen och den svenska regeringen måste självfallet arbeta för motverka denna utveckling, både inom och utom Europarådets institutioner. Rysslands olagliga annektering av Krim och utvecklingen i östra Ukraina har också lett till besluten att i april 2014 och januari 2015 temporärt dra in Rysslands rösträtt.

I Turkiet är också utvecklingen på väg i en starkt negativ riktning som vid det här laget är globalt känd. På många punkter, i fråga om de kurdiska minoriteternas rättigheter, i fr

zåga om journalisters möjligheter att fritt få arbeta - det sistnämnda ställde jag själv en skriftlig fråga om till Turkiets dåvarande premiärminister Ahmet Davutoglu under den andra sessionsveckan i april i år rörande stängningen av tidningen Zaman och efterlevnaden av artikel 10 i Europakonventionen till skydd för yttrandefriheten - och i fråga om medborgarnas rättigheter att organisera sig politiskt eller i frivilligorganisationer och att få åtnjuta skydd för detta, ser vi en dramatisk inskränkning äga rum.

På samtliga dessa punkter har president Erdogan aktivt motverkat och motsatt sig upprätthållandet av de grundläggande principer som finns i Europarådets stadga. Europarådets starkt normerande funktion gör också att det finns starka skäl att anta att Turkiets hittills visade ointresse för att genomföra EU-acquis på norra delen av Cypern i förlängningen riskerar att omöjliggöra en återförening av ön om inte Ankara ändrar sin politik på det här området. Sammantaget är det med stor oro som vi följer hur de mänskliga rättigheterna gradvis urholkas i den turkiska staten.

Den andra anledningen till olust rör utvecklingen i de stater som är medlemmar i Europeiska unionen och därmed också signatärmakter till Europakonventionen. Även här ser vi emellertid negativa tendenser - inte minst Storbritanniens ifrågasättande av Europarådets verksamhet, något som också formar en bakgrund till den pågående debatten om brexit och den stundande brittiska folkomröstningen om EUmedlemskapet.

Till detta kommer den alltmer oroväckande utvecklingen i Polen. Valresultatet i denna stat ledde i oktober 2015 till att partiet Lag och rättvisa nu har egen majoritet i parlamentets båda kamrar. Parlamentet har därefter fattat beslut om en ny lag rörande landets författningsdomstol som innebär förändringar av beslutsgången i domstolen.

Venedigkommissionen inom Europarådet slår fast att sådana förändringar underminerar tre grundläggande principer för länderna i Europarådet: demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Det kan leda till en allvarlig nedgång i domstolens aktivitet och göra den ineffektiv som väktare av konstitutionen, heter det i Venedigkommissionens rapport.

Vi har från svensk sida all anledning att bevaka utvecklingen i Polen, som är ett viktigt och betydelsefullt land, en traditionell partner för Sverige och ett ledande land i vår union.

Under perioden som redogörelsen vi i dag debatterar här i kammaren omfattar har också ett partnerskap mellan Europarådets parlamentariska församling och Jordaniens parlament ingåtts, vilket godkändes i december 2015 och antogs vid januarisessionen i år. Det förtjänar att påpekas att detta förpliktar.

Jordanien är ett land som har påtagliga problem avseende mänskliga rättigheter. I år såg vi hur den jordanska regeringen inskränkte yttrandefriheten då man förbjöd visningar av den senare Oscarsbelönade filmen The Danish Girl med Alicia Vikander i en av huvudrollerna. Motiveringen var att filmen främjade homosexualitet och könsbyte. En bannlysning av filmer som The Danish Girl går helt emot andan i det partnerskap som det jordanska parlamentet har ingått, och det finns ett starkt behov av att påminna vår partner om detta. Jag är tacksam för alla svenska representanter i den svenska delegationen till Europarådets parlamentariska församling och andra medlemmar som undertecknade den skriftliga deklaration som överlämnades under den andra sessionsveckan i år. Inte minst alla de nordiska medlemmar som gjorde så visar på värdet av nordiskt samarbete i församlingen.

Mina moderata kollegor Tina Ghasemi och Boriana Åberg har i utskotten för migration respektive jämställdhet gjort goda insatser under året för att värna svenska värderingar i fråga om solidaritet med migranter och flyktingar, behovet av en politik som leder till en jämnare ansvarsfördelning, stöd till närområdet och stöd till flyktingar samt i arbetet med att ha ett perspektiv på jämställdhetsfrågorna som grundar sig på principen om likabehandling mellan könen snarare än särbehandling.

Avslutningsvis är det viktigt att slå fast Europarådets starkt normerande roll. Den är betydelsefull, och arbetet i den parlamentariska församlingen är angeläget för att övervaka och följa upp situationen för mänskliga rättigheter i medlemsstater, kandidatländer och observatörsländer. Om församlingen och Europarådet vill behålla denna ledande roll krävs det dock ett samfällt arbete för att säkerställa Europarådets grundläggande värderingar och därigenom dess trovärdighet. Det räcker aldrig att en stat ingår en principiell överenskommelse om att respektera de mänskliga rättigheterna och rättsstatens principer. Man måste också aktivt leva upp till dessa i sina beslut och i sina gärningar.

(Applåder)

Herr talman! Jag skulle vilja ställa en liknande fråga till Tobias Billström som till Jonas Gunnarsson om resolutionen och rekommendationen gällande resande och stridande i fråga om Syrien och Irak. De moderata representanterna i Europarådets parlamentariska församling röstade för resolutionen och rekommendationen, där det finns en uppmaning till medlemsstaterna att försöka utfärda avtal med tredjeland med diplomatiska garantier för att kunna utvisa terrorister från Sverige.

Jag undrar varför Tobias Billström inte vill stödja det i Sverige och skicka ett tillkännagivande till regeringen om att i alla fall titta på och utreda den frågan.

Herr talman! Julia Kronlids fråga om diplomatiska garantier ger mig anledning att sätta detta i ett historiskt perspektiv.

Det är nu tolv år sedan avslöjandet om utvisningen av de två egyptierna gjordes, en utvisning som beslutades av den dåvarande socialdemokratiska regeringen och ägde rum 2001. Den utvisningen föregicks av diplomatiska garantier. Den grundades i en överenskommelse med den dåvarande egyptiska regeringen om att tortyr eller annan kränkande behandling inte skulle komma i fråga. Men som FN:s kommitté mot tortyr slog fast efteråt: Avvisningen av den klagande stred mot artikel 3 i Europakonventionen. Utverkandet av diplomatiska försäkringar, i vilka det dessutom inte fanns några överenskommelser om efterlevnaden av försäkringarna, var inte tillräckligt för att ge skydd mot denna uppenbara risk för tortyr.

Detta är i mina ögon tillräckligt för att vi bör vara mycket försiktiga med att se användandet av sådana garantier som en lösning på dilemmat - för ett sådant dilemma existerar - med att utländska personer på vårt territorium som begår brott inte kan avvisas till sina hemländer. Det är alltså ingen lösning.

Herr talman! Om man inte anser att det är en lösning undrar jag varför Moderaterna stödde rekommendationen i Europarådet.

Just det här fallet tycker jag inte visar att man inte ska kunna försöka igen, utan det visar väl snarare att det inte var tillräckligt med uppföljning, tillräckligt med mekanismer för att godkänna det. Som jag sa: Europadomstolen har flera gånger avfärdat sådana här diplomatiska garantier därför att de inte har varit trovärdiga, därför att det inte har varit tillräckligt. Men det finns också ett fall där man har godkänt det. Det hänger på hur noggranna uppföljningsmekanismer och hur noggranna kontroller avtalen innebär.

Jag vill gå vidare och ställa en fråga vad gäller erkännande av folkmord. Vi har haft den debatten i riksdagen. Men jag vill återigen ha ett förtydligande från Moderaterna. När det finns en resolution även i Europarådet som säger att vi ska utgå från att IS dåd i Irak och Syrien är folkmord och man uppmanar medlemsstaterna att agera utifrån att det är ett folkmord som pågår, varför kan då inte Moderaterna här i Sveriges riksdag ställa sig bakom att erkänna det folkmordet och skicka en uppmaning till regeringen att erkänna det fruktansvärda som pågår i Irak och Syrien som ett folkmord?

Herr talman! Jag upprepar gärna mitt tidigare svar om att diplomatiska garantier inte är en enkel lösning på ett svårt problem. Jag var som statsråd ansvarig för att städa upp i frågan om utvisningen av de två egyptierna, och jag har därför en mycket hälsosam respekt för de diplomatiska garantiernas inneboende svaghet. En gång är en gång för mycket i mina ögon.

Man ska också komma ihåg att diplomatiska garantier inte ingås med länder som Norge eller Schweiz. De ingås alltid med stater där det redan från början föreligger en risk för att någonting ska hända. Det är detta som är problemet med de diplomatiska garantierna.

När det gäller frågan om folkmord har mitt parti såväl i regeringsställning som i opposition varit negativt till att låta den svenska riksdagen utvecklas till ett parlament som antar uttalanderesolutioner. Vi ska huvudsakligen fatta beslut om lagstiftning i denna kammare. För beslut om huruvida folkmord, som är en brottslig gärning som är straffbelagd i internationell rätt, har begåtts finns däremot den internationella brottmålsdomstolen.

I Europaparlamentet är det däremot möjligt, och helt korrekt, att anta resolutioner av den typ som vi nu diskuterar. Och där har Moderaterna röstat för att fördöma det armeniska folkmordet, som de facto har ägt rum.

(Applåder)

Herr talman! Detta betänkande gäller Europarådet, det organ som tillkom efter andra världskriget utifrån de erfarenheter som Europa drog av det som hade varit. Det handlar om att bygga ett Europa baserat på mänskliga rättigheter - hur vi tar FN:s konvention om mänskliga rättigheter vidare genom Europakonventionen, som man har kommit överens om och nedtecknat - genom att markera att domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg är den som har det sista ordet när det gäller tolkning av mänskliga rättigheter på vår kontinent och genom att lyfta fram demokrati och rättsstatens principer som grund för att utveckla vårt Europa. Detta har varit en oerhört viktig bas för att via de olika institutionerna ta oss framåt i Europa.

I dag måste vi ändå se att vi har stora utmaningar på alla dessa områden. Det gäller exempelvis mänskliga rättigheter. Genom olika rapporter även från våra expertorgan och från vår ombudsman vet vi att förutsättningarna för mänskliga rättigheter blir allt sämre även i vårt Europa och i Europarådets medlemsstater. Demokratin backar, och rättsstaten urholkas på flera områden. Vi har sett detta komma.

Herr talman! Ryssland blev medlem i Europarådet 1996. Vi välkomnade det därför att vi trodde att vi tillsammans skulle ta resan vidare för att ge de ryska medborgarna en förbättrad rättsstat, mänskliga rättigheter och en fördjupad demokrati. Vi har sett vart det bär hän.

Jag var själv med 2008 och diskuterade och stod upp för att AKP i Turkiet inte skulle bli bannlyst från parlamentet. Det var nämligen det som höll på att hända på den tiden då man i Turkiet ansåg att man skulle kunna sparka ut de partier som man inte gillade ur parlamentet. I dag ser vi hur Turkiet vill sparka ut HDP genom att ta bort immuniteten från dem. Man verkar inte ha lärt läxan.

År 2011 var jag en av dem som ingående granskade utvecklingen i Ungern för att se vart Ungern var på väg. Det var mycket tydliga signaler om att frihetskämpen Orbán nu helt plötsligt valde en annan väg. I dag talar han om en illiberal stat som han önskar utveckla, där mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer får en uppförsbacke.

Vi har nu sett Polen gå i samma riktning. Men precis som tidigare har sagts är det inte bara Erdogan, Orbán och Putin som tillsammans bildar ett triumvirat när det gäller att ta en fajt mot de värden som Europarådets arbete har baserats på. Vi ser tyvärr faktiskt också Storbritanniens arbete för att på olika sätt underminera och bana väg för andra aktörer som alltid kan luta sig mot Storbritannien. Det är mycket beklagligt.

Man kan som exempel ta den ryska konstitutionsdomstolens beslut från december om att Europadomstolen inte längre har det sista ordet utan att man förbehåller sig rätten att överpröva Europadomstolens ställningstaganden. Detta beslut innebär de facto att man har rätt att så att säga hoppa jämfota över MR-domstolen. Och man har valt att göra det i fråga om fångar och fångars rätt att rösta, och man har faktiskt haft ett första fall. Det är precis detta område som britterna - våra vänner från Storbritannien - har haft stora problem med. Här kan man tydligt se hur man försöker bygga broar för att på det sättet locka andra att gå samma väg och därmed underminera den gemensamma arkitektur vi har i Europa när det gäller mänskliga rättigheter, nämligen Europakonventionen och Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Det är mycket allvarligt.

Jag skulle kunna ta upp mycket mer. Jag hoppas att vi i juni kommer att få se vår kollega i Europarådet, Nadja Savtjenko. Vi beklagade att hon blev olagligt fängslad. Under 2015 satt hon i rysk fångenskap. Hon är nu fri. Vi hoppas att vi i juni ska få hälsa henne välkommen till parlamentarikerförsamlingen på nytt.

Jag skulle kunna ta upp Georgien, som på nytt hotas av att bli ett nytt Krim. Se upp, kollegor! I sommar aviseras nämligen en ny folkomröstning i Sydossetien, och vi kan få ett Krim 2 på vår kontinent. Frågan gäller anslutning till Ryssland.

Jag har inte någon replik på detta område, vilket beror på att jag röstade nej till diplomatiska garantier. Jag delar helt Tobias Billströms hållning. Det var också en hållning som jag var med och granskade från konstitutionsutskottet en gång i tiden. Alla partier i riksdagen kritiserade re-geringen för detta. Jag är därför glad över att vi är fler här än vi var i Europarådet när frågan avgjordes. Då tror jag att jag var en av tre som röstade nej i denna del.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.

Herr talman! Europarådet är ett viktigt mellanstatligt organ för att värna de mänskliga rättigheterna, rättsstatens principer och ett demokratiskt styrelseskick. Europa står i dag inför stora utmaningar med ökade motsättningar och ökad spänning. I det läget spelar Europarådet en ännu större roll som en plattform för utbyte, dialog och samarbete.

Europarådet är en viktig aktör när det gäller frågor om mänskliga rättigheter, där Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och Europadomstolen är centrala verktyg.

Man måste noga understryka att arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter långt ifrån är över på vår kontinent. Vi ser i stället hur de mänskliga rättigheterna kränks i länder som Turkiet, Ungern, Ryssland, Polen, Rumänien och Azerbajdzjan. Det är ett steg tillbaka för Europarådet när flera länder åsidosätter de åtaganden som ett medlemskap innebär genom att på olika sätt kränka de mänskliga rättigheterna.

Jag tänkte i mitt anförande koncentrera mig på några av de centrala frågor som debatterats i Europarådets parlamentariska församling under det gångna året. Flyktingfrågan är en av dessa frågor. I debatten har vikten av solidaritet och humanism betonats, liksom att lösningen inte är att bygga murar. Dublinförordningen har också utsatts för - berättigad - stark kritik.

Det rika Europa med 730 miljoner invånare borde inte ha några svårigheter att ta emot ca 1 miljon människor på flykt undan krig, terror och förtryck. Jag är glad över att jag i debatten lyckades stärka innehållet i en av rapporterna genom ett tillägg om att tillföra skrivningar om ett bindande ansvar för samtliga EU-länder att ta emot flyktingar, samt en skrivning om en generös anhöriginvandring.

Tyvärr ser vi att ett stort antal länder inte har tagit sitt ansvar för flyktingmottagandet och hur Sverige och övriga Europa i stället inför hårdare restriktioner när det gäller flyktingmottagandet. I stället för att ha en generös flyktingpolitik har EU valt att låta Turkiet agera gränspolis - ett Turkiet som under den senaste tiden har tagit flera steg bort från demokratins väg och i stället valt brutal konfrontation mot landets kurdiska befolkning.

Militär sätts in i städer, och tusentals har dödats. Utegångsförbud och förföljelser används som kollektiva bestraffningar. Demokratiskt valda borgmästare har tvångsavsatts. Journalister och andra oppositionella har fängslats, och nyligen beslutade man sig för att avskaffa immuniteten för parlamentariker. Det innebär i praktiken ett försök att tysta den sista verkliga oppositionen i landet, vänsterpartiet HDP.

Förtvivlade flyktingar kläms nu mellan Daishs styrkor på ena sidan och skjutande turkisk gränspolis på den andra. Allt fler har den senaste tiden valt att ta vägen mellan Libyen och Italien, en ännu längre och farligare resa. Detta har resulterat i att hundratals barn, kvinnor och män drunknat i Medelhavet under de senaste veckorna.

En fråga som fortsatt haft en central roll i Europarådet är den allvarliga situationen i Ukraina och Rysslands aggressioner och brott mot folkrätten. Det är självklart inte acceptabelt att ett medlemsland annekterar en del av ett annat medlemsland. Vänsterpartiet har därför ställt sig bakom Europarådets beslut om att temporärt frånta Ryssland landets rösträtt i Europarådet.

I debatten har det framhållits att endast en hållbar politisk lösning baserad på respekt för Ukrainas självständighet, suveränitet och territoriella integritet kan leda till en förbättring av den humanitära situationen, samt att den ryska aggressionen måste upphöra. Detta är en inställning vi till fullo delar. I det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att Europarådet även ställt krav på Ukraina om såväl genomgripande reformer av konstitution och ekonomi samt respekt för de demokratiska rättigheterna.

Visselblåsares viktiga roll har uppmärksammats i en rapport. I rapporten konstaterades att visselblåsare har en viktig roll när det gäller att stå upp för yttrandefriheten och rätten till privatliv och när det gäller att bekämpa korruption i både privat och offentlig verksamhet. Visselblåsare bidrar till att stärka och utveckla våra demokratier, och därför behöver vi visselblåsare som blåser i visslan när något är fel.

Det är uppenbart att det behövs starkare regelverk som skyddar visselblåsare, även när de är anställda inom säkerhets- och underrättelseväsendet. Här finns en del arbete kvar att göra, även för ett land som Sverige. En fråga som är starkt kopplad till detta är den om massövervakning. Frågan aktualiserades av visselblåsaren Edward Snowden när han avslöjade massövervakningen av miljontals människor världen över. Snowdens intention var att låta allmänheten själv bestämma om man vill leva i en värld med konstant statlig övervakning.

Skiljelinjen måste gå mellan att avlyssna kriminella, till exempel när det gäller terroristbrott och trafficking, och att avlyssna alla. Att avlyssna kommunikation mellan miljontals människor över hela världen är inte bara ett hot mot grundläggande rättigheter utan också ineffektivt när det gäller brottsbekämpning. Jag är därför glad att Europarådet tar upp denna fråga och tydligt markerar att massavlyssning bara får ske på ett sådant sätt att det säkerställer skyddet för de mänskliga rättigheterna och står under parlamentarisk kontroll.

Det finns all anledning för Sverige att se över sitt eget agerande när det gäller avlyssning. Det är hög tid att gå till botten med Sveriges och FRA:s roll i NSA:s övervaknings- och avlyssningsverksamhet genom att tillsätta en parlamentarisk granskningskommission, som Vänsterpartiet tidigare föreslagit.

Jag vill även helt kort nämna den positiva rapport som Europarådet antog om transpersoners rättigheter. Det är ett stort framsteg när det gäller att stärka transpersoners rättigheter på en rad olika områden.

Slutligen kan jag konstatera att det är roligt att ingå i en delegation som är en av Europarådets mest aktiva och engagerade. Den svenska delegationen har en hög närvaro och deltar också mycket aktivt i debatten. Jag vill tacka delegationsledningen och hela delegationen för ett gott samarbete. Jag vill också tacka våra mycket kompetenta tjänstemän, för utan er skulle vi inte klara vårt uppdrag.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionen.

Herr talman! I dessa tider är Europarådets arbete brännande. Fokusområdena - mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer - är den liberala grunden för svensk utrikespolitik.

Just nu är det Ryska federationen som utgör det största hotet mot dessa värden i området där Europarådet verkar. Ryssland har haft sönder den europeiska säkerhetsordningen. Landet har med våld annekterat delar av Ukraina, och människornas öde ligger nu i den mycket nyckfulle Putins händer.

Under hela processen har den ryska ledningen ljugit om det som pågått. Det har talats om köpta uniformer och små gröna män. Den ryska ambassaden hånade svenskar som efter mastsabotaget nyligen misstänkte Ryssland. Detta är olustigt med tanke på vad som har skett i skuggan och vad som har hänt inte bara i Ukraina utan också i de baltiska länderna.

Det är nämligen dessvärre så att vi troligen inte har sett det sista av denna hybridkrigföring i vårt närområde. Vi som inser faran kommer att fortsätta bli hånade, för i Putins Ryssland är ingenting sant och allt möjligt.

När främlingar kommerDe kommer till ert hemDe dödar er alla och sägerVi är inte skyldigaInte skyldiga

Under årets Eurovision Song Contest röstade européerna fram det ukrainska bidraget som vinnare. Sången heter 1944 och handlar om hur sångerskan Jamalas familj i slutet av andra världskriget deporterades för att de var krimtatarer. Gammelmormor med fem döttrar fördes bort av Stalins män, medan hennes man kallades in för att strida i Röda armén.

På samma sätt började ryska soldatmammor tystas sedan Ukrainakrisen, när deras söner återvände hem i kistor. De skulle inte få berätta att deras egna, tonåriga pojkar deltagit i ett krig - eftersom det inte fanns något krig att prata om över huvud taget. Ändå låg pojkarna där, i kistor. Vart skulle sorgen då ta vägen?

Konsten har en förmåga att få oss att sätta oss in i andra människors situation, och just 1944 är särskilt aktuell. Historien upprepar sig. På Krim har situationen sedan den ryska annekteringen blivit särskilt svår för just krimtatarerna. Flera rättigheter har inskränkts sedan dess. Föreningsfriheten har monterats ned - människor kan inte längre mötas fritt eller ens yttra sig.

Krimtatarerna far återigen illa efter att ryska lagar stämplat dem som extremister. Återigen måste de fly sitt hemland. Unicef har larmat om att en halv miljon ukrainska barn far illa både psykologiskt och fysiskt. Mer än 200 000 barn är internflyktingar i landet just nu. Putins krig kommer att lämna ärr i en redan utsatt befolkning.

Det här händer i dag, i Europa - inte långt härifrån. Från svenskt håll måste vi fortsätta visa Ryssland att vi inte accepterar annekteringen av Krim. Vi måste göra det inom ramen för Europarådet, inom ramen för EU-samarbetet och inom ramen för arbetet i världssamfundet. I Europa får gränser aldrig flyttas med våld.

Jamala sjöng i sin sång:

Vi skulle kunna bygga en framtidDär människor är friaAtt leva och älskaDen lyckligaste tiden

Herr talman! Religionsfriheten är en viktig princip för oss liberaler. Varje människa har rätt att tro eller att inte tro. Men vi ser i dag att inte minst kristna far illa i Europa och världen. Kristna flyr i tusental från Mellanösterns mördarmaskiner Daish och Asad, varav den senare har Putin i släptåg. Men de attackeras också av fundamentalistiska islamistiska krafter på asylboenden här i vårt Sverige.

Vi ser att kristofobin har ökat i vårt land, enligt inte minst Brås mätning. Trots att vi lovar våra medborgare religionsfrihet och trots att det är därför många söker sig just till Sverige är det för många förknippat med livsfara att berätta vad de tror på. Det är farligt att berätta att man är kristen.

Vi måste inse att det inte räcker med grundlagen eller att i Europakonventionen garantera rätten till just religionsfrihet. Den som trakasserar kristna kvinnor eller hbtq-personer ska åtalas och dömas för det.

Vi måste markera väldigt skarpt mot alla som trotsar toleransen. Först då, herr talman, kan vi bygga en framtid där människor är just fria.

Herr talman! I dag debatterar vi redogörelsen från Sveriges delegation i Europarådets parlamentariska församling 2015. Tyvärr ingår inte Kristdemokraterna i delegationen denna mandatperiod, men det gör inte att vi på något sätt tycker att dess verksamhet är mindre viktig.

Europarådet är en bra arena för att samtala om aktuella och gemensamma politiska utmaningar med fokus på mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Vi försöker i den mån det är möjligt att följa det arbete som sker, och jag har med intresse tagit del av både redogörelsen för det arbete som den svenska delegationen bedrivit under 2015 och de inlägg som företrädare för delegationen har gjort här i dag. Inom ramen för vår europeiska partisammanslutning, EPP, följer vi medlemspartier också fortlöpande arbetet och vad som sker i Europarådet.

I redogörelsen är det såklart av särskilt intresse att följa den svenska delegationens interventioner och agerande under 2015. Det rör bland annat terroristattackerna i Paris, den politiska situationen i Ukraina, den mänskliga tragedin i Medelhavet, behovet av humanitärt och politiskt svar på migrations- och flyktingkrisen, religionsfrihet och diskriminering av transsexuella i Europa. Alla är viktiga områden att belysa och försöka nå samsyn kring.

Det är också givet att Rysslands annektering av Krim och utvecklingen i östra Ukraina har funnits högt upp på den politiska dagordningen. Rysslands olagliga annektering av Krim och militära närvaro i östra Ukraina utgör flagranta brott mot folkrätten och är den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen sedan kalla krigets slut.

Europarådet

Vi ser inte bara ett Ryssland som med vapenmakt annekterar en del av ett land i Europa utan också ett Ryssland som blir alltmer aggressivt i vårt direkta närområde.

Av Europarådets redogörelse framgår också att Ryssland bland flera länder ligger absolut sämst till när det kommer till att implementera domar från Europadomstolen. Ryssland har under både 2014 och 2015 till följd av detta fått sin rösträtt tillfälligt indragen. Och jag kan tänka mig att spänningarna har varit stora i många av de debatter som förekommit.

Att svenska ledamöter deltagit i valobservation är något som vi kristdemokrater särskilt vill lyfta fram. Det är ett viktigt verktyg i värnandet av demokratiska principer.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Jag vill tacka den svenska delegationen och dess medarbetare för ett engagerat och viktigt arbete. Frågorna som dryftas är av stor vikt. Jag hoppas också att ni parallellt driver att arbetet inom ramen för Europarådet ska vara så effektivt och ändamålsenligt som möjligt.

Jag ser fram emot att följa arbetet under 2016. Utmaningarna består dessvärre, så lycka till!

(Applåder)

(forts. § 17)

Fru talman! År 2015 och början av 2016 har varit en händelserik tid för Europarådet. Frågor som migration, terrorism och sexuella trakasserier har stått högt upp på dagordningen. Jag tänker därför fokusera på dessa tre områden.

Under januarisessionen hölls en aktuell debatt om händelserna med sexuella trakasserier i framför allt Köln och Stockholm. De storskaliga och allvarliga sexuella trakasserierna av kvinnor under 2015 har knappast lämnat någon oberörd. Det mest tragiska och horribla är att detta mörkades för allmänheten, vilket i en demokrati är totalt oacceptabelt.

Europarådet

Sexuella trakasserier är inget nytt i Europa, då det förmodligen har funnits i hela mänsklighetens historia. Vad som däremot är nytt är att ett stort antal män omger och attackerar ett stort antal kvinnor i en utsträckning som gör att polisen inte kan hantera situationen. Oviljan att belysa dessa händelser är också något nytt.

Det är viktigt att förövarna, oavsett ursprung, ställs inför rätta. För att hindra detta problem från att sprida sig ytterligare och i slutändan bli ohanterligt måste vi uppmärksamma det faktum att det finns skillnader i kvinnosyn mellan länder och kulturer.

Om någon kommer från en kultur där en kvinnas kläder ses som sexuellt inbjudande om de inte täcker från halsen ned till tårna måste vi vara beredda att försvara våra värden. Det är självklart att detta måste göras utan att stigmatisera och sprida hat mot en del av befolkningen. Jag skulle säga att det är tvärtom, att vi måste inkludera nya medlemmar i vårt samhälle och de värderingar det bygger på.

Gamla värderingar försvinner inte automatiskt bara för att man upplyser om dem. Vi måste därför arbeta aktivt för att bevara våra grundläggande europeiska rättigheter när det gäller jämlikhet, som skyddas i konventionen om mänskliga rättigheter. Europarådet måste alltid försvara kvinnors rätt till säkerhet, värdighet och integritet. Det är något vi aldrig ska kompromissa med.

Fru talman! De fruktansvärda terrorattacker som hänt i bland annat Paris och Bryssel har satt frågan om det ökade terrorhotet mot Europa högt upp på Europarådets agenda. Ökningen av terrorism utgör ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet. Alla former av våldsam extremism måste bekämpas med största beslutsamhet.

Vi måste göra klart att om du åker och strider för en terrororganisation begår du en brottslig handling. Vi ska göra det både för att avhålla folk från att delta i en sådan resa och för att visa att om de gör det kommer det att få konsekvenser. I resolutionen om resande stridande till Syrien och Irak försökte vi få detta förtydligat men fick tyvärr inte stöd. Sverige har antagit en terrorlagstiftning, vilket vi tycker är bra. Den är dock inte tillräcklig.

Europarådet kan inte signalera till världen att det enda som väntar för återvändande är omställning och återanpassning. Sådana program är utan tvekan viktiga i förebyggande syfte för ungdomar i riskzonen, men de är inte tillräckliga när det gäller människor som enligt vår uppfattning har begått terrorbrott.

Fru talman! Rapporter från UNHCR tyder på att ca 60 miljoner människor i världen flyr från konflikter eller förtryck eller av andra skäl. I Syrien har nära 4 miljoner människor tvingats fly. Hälften av dem är barn, och många av dem är allvarligt traumatiserade.

De ohyggliga handlingar som begåtts i Irak av terrororganisationen IS - vilka utan tvekan ska kvalificeras som folkmord - har tvingat ytterligare 2 miljoner människor att lämna sina hem.

När man står inför denna katastrof, där de humanitära behoven är enorma, verkar Europa ha fastnat i en debatt om den hjälp vi borde ge den förhållandevis begränsade grupp människor som har lyckats nå Europa. Vår hjälp kan nå många fler om vi fokuserar på att hjälpa i närområdena.

Vi har också misslyckats med att prioritera de lagliga sätt som i själva verket existerar för flyktingar att ta sig till Europa ifall de inte har möjlighet att stanna kvar i närområdena och konfliktområdena. På grund av detta misslyckande har obarmhärtiga flyktingsmugglare nu möjlighet att utnyttja desperata människor för sina egna ondskefulla syften och sätta dessa människors liv på spel.

Det vi bevittnar är en svårhanterlig humanitär katastrof, men låt mig föreslå några saker vi kan göra.

Till att börja med måste Sverige och andra länder bidra gemensamt och generöst med humanitärt bistånd till UNHCR i dess viktiga uppdrag att på plats hjälpa flyktingar. Länder som Jordanien, Libanon och Turkiet samt områden som den kurdiska delen av Irak har axlat ett stort ansvar för att ta emot många flyktingar.

Det är av stor vikt att EU kan kompensera särskilt de länder och regioner som generöst har erbjudit gästfrihet till många flyktingar från närliggande områden.

Vi tror att en varaktig och framgångsrik flyktingpolitik måste innebära att vi försöker hjälpa så många människor som möjligt på det mest effektiva sättet och orientera vår hjälp mot dem som är mest utsatta.

Om Europa hade den politiska viljan att hjälpa skulle vi i stället prioritera de rättsliga möjligheter som finns, nämligen vidarebosättning via UNHCR, och vi kunde ha hjälpt verkligt behövande människor.

Dessutom är UNHCR, World Food Program och tillhörande organ i närliggande regioner i akut behov av resurser. Om vi verkligen vill hjälpa så många som möjligt bör detta vara en prioritet och stå i fokus i stället för en enormt kostsam invandring.

Principen om rätten till asyl bör göras tydligare och hela regelsystemet reformeras. Detta inkluderar första-asylland-regeln, som behöver stärkas snarare än försvagas. Med första asylland menar vi inte bara ett EU-land utan vilket land som helst i världen som råkar vara en flyktings första inreseland. I kombination med detta måste det internationella ansvaret öka för att stödja länder som tar emot många flyktingar.

Fru talman! Jag måste fråga: Vilket närområde menar Johan Nissinen, och vilket utökat ansvar borde detta närområde vid konflikthärdar ta?

Fru talman! Med närområde menar vi de grannländer där det är fred och som oftast har en kulturell likhet. Om människor tar sig till ett land med kulturella likheter blir det mycket lättare att bli en del av samhället.

Pengarna gör mycket mer nytta där nere, och vi kan ge i stället för att ta emot en liten kvot här. Det finns många människor där nere - det är som sagt 60 miljoner människor världen över som flyr från krig. Om de resurser som vi lägger på flyktingar i Sverige skulle gå till UNHCR hade vi hjälpt samtliga flyktingar.

Fru talman! Jag kan konstatera att det är en fantasivärld som Sverigedemokraterna lever i. EU tog under fjolåret emot ungefär 1,2 miljoner flyktingar. Det är en försvinnande liten del av världens totalt 60 miljoner flyktingar.

Om vi tittar på det närområde som Sverigedemokraterna talar om ser vi att det redan har tagit ett ofantligt stort ansvar. Det handlar om miljontals flyktingar i Turkiet. Det handlar om dryga miljonen i ett litet land som Libanon. Det handlar om länder som faktiskt håller på att kollapsa under trycket. Då vill Sverigedemokraterna att dessa länder ska ta ett utökat ansvar.

Vi har stöd av UNHCR för det vi gör. Vi är en stor givare till UNHCR, och det ska vi vara stolta över. Men vi är också en stor hjälpare, för vi avlastar UNHCR genom att se till att människor kan ta sig hit. Det är ju detta man frågar efter.

Fru talman! UNHCR har sagt att om de får mer pengar kan de hjälpa fler. Grannländerna har även sagt att de gärna tar detta ansvar. De vill hjälpa, och de känner sympati eftersom det handlar om samma kultur. Därför vill de hjälpa till, och om vi ger dem mer pengar klarar de av detta.

Jag förstår inte varför vi ska bedriva en flyktingpolitik där vi ska ta några få människor till Sverige och Europa när vi kan hjälpa många fler människor där nere. Den politik ni för innebär att ni sorterar ut de få som lyckas ta sig till Europa genom flyktingsmugglare. Det är bara de som förtjänar hjälpen, verkar ni tycka. Men vi kan hjälpa många fler som finns där nere, så jag kan inte förstå logiken i den politik som de andra partierna bedriver.

Fru talman! Jonas Gunnarsson, Tobias Billström och Kerstin Lundgren har alla tre lyft fram många viktiga frågor utifrån Europarådets verksamhetsår 2015. Jag tänkte ändå passa på att särskilt ta upp några frågor som jag har sett under året med anledning av att jag är ledamot av kommittén för migration, flyktingar och tvångsförvisade.

Den rådande situationen för människor på flykt har präglat en stor del av året som gått. Flyktingar som drunknat i Medelhavet, ett Dublinsystem som mer eller mindre kollapsat och situationen i Grekland har varit frågor som hanterats av Europarådet. Bristen på gemensamt ansvarstagande och solidarisk flyktingpolitik inom EU har återspeglats även i Europarådets debatter, och det finns tydliga skiljelinjer mellan olika länder och mellan olika politiska partier i synen på vad som behöver göras.

För oss är det av största vikt att man skapar legala vägar in i Europa för att motverka människosmuggling. Men lika viktigt är det att stödja flyktingmottagandet i Jordanien, Libanon och Turkiet, som har tagit emot en majoritet av de syriska flyktingarna utöver de flyktingar man redan härbärgerar.

En fråga som har diskuterats mycket, och som har nämnts även här, handlar om konflikten i Ukraina. En fråga som har hanterats under året gäller den av Ryssland fängslade Nadija Savtjenko, som är ukrainska och ledamot av Europarådets parlamentariska församling. Det är glädjande att Savtjenko nyligen har frigivits. Precis som Kerstin Lundgren nämnde ska det bli intressant att se om vi får ta del av vad hon har att säga under Europarådets session nu i juni.

Situationen för internflyktingar i Ukraina, ca 1 ½ miljon människor, är fortsatt svår efter den ryska illegala annekteringen av Krim och de fortsatta stridigheterna i östra Ukraina. Frågan kommer förmodligen att leda till fortsatt diskussion i Europarådet.

Man kan konstatera att frågan om den rådande flyktingkrisen fortsätter att prägla också årets inledning av arbetet i Europarådet. Nyligen besökte jag och flera andra delegater flyktingläger i och omkring Aten för att på plats få se situationen i Grekland med anledning av avtalet mellan EU och Turkiet. Besöket i Grekland gjorde klart att landet efter en långvarig ekonomisk kris varken har resurser eller kapacitet att ensamt klara av den nuvarande flyktingsituationen. Medskicket från såväl den grekiska regeringen som regional- och kommunpolitiker samt NGO:er var tydligt: Berätta om er resa och vad ni har sett! EU måste ta ett gemensamt ansvar och visa solidaritet. Det är inte hållbart att tro att bara några få länder ska klara av denna utmaning.

Med dessa ord vill jag tacka hela delegationen men också de anställda som har jobbat för oss.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Fru talman! Denna debatt handlar om utrikesutskottets betänkande 2015/16:UU15 om mänskliga rättigheter. I betänkandet behandlas ca 60 yrkanden från den allmänna motionsperioden under riksdagsåret 2014/15 samt innevarande riksdagsår.

Betänkandet är omfattande och behandlar situationen för mänskliga rättigheter i åtta länder. Tyvärr kommer jag inte att hinna beröra samtliga länder som tas upp i betänkandet. Det beror inte på bristande intresse utan på respekt för kammarens tid, herr talman.

Jag kommer i mitt anförande att fokusera på två enskilda länder, Kina och Ryssland, samt övergripande frågor om mänskliga rättigheter.

Arbetet med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling genomsyrar den svenska utrikespolitiken sedan lång tid tillbaka. Vi moderater anser att Sverige ska vara en tydlig röst i världen för de mänskliga rättigheterna. Vi anser att Sverige ska agera bilateralt och multilateralt genom Europeiska unionen, det nordiska samarbetet, FN, Europarådet, OSSE och andra internationella samarbetspartner.

Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en integrerad och central del av den svenska utrikespolitiken och ska så förbli, enligt vår uppfattning. Sverige måste fortsätta att i sitt engagemang som medlem i EU och andra internationella organisationer verka för det öppna samhällets värden och principer. EU är ett av våra mest effektiva utrikespolitiska verktyg. Sverige har här under många år verkat för att den europeiska utrikestjänsten ska stärkas och för att den europeiska utrikespolitiska rösten därmed ska bli starkare.

Herr talman! Detta är extra viktigt i dag när hotet mot mänskliga rättigheter är betydligt större än det var för några år sedan. Jag vill här lyfta fram det östliga partnerskapet som en viktig del i Europeiska unionens arbete. Det östliga partnerskapet tillkom under föregående mandatperiod på initiativ av Sverige och Polen. Syftet var att stärka mänskliga rättigheter i de forna Sovjetrepublikerna och att driva på för mänskliga rättigheter och kontakter mellan EU och de östliga länderna. Detta är ett viktigt arbete som har visat sig framgångsrikt. Det har visat sig leda till mer demokrati och ekonomisk tillväxt. Därför är det också viktigt att detta arbete fortsätter.

För oss moderater är det angeläget att Sveriges utrikespolitik och utvecklingssamarbete speglar våra förhoppningar om en värld där människor kan leva fria, utan fruktan och nöd. Demokrati och respekt för politiska och medborgerliga rättigheter är centrala förutsättningar för att förverkliga ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Tyvärr finns det många moln på himlen när det gäller mänskliga rättigheter i dag. Det finns åtskilliga tecken och indicier på att mänskliga rättigheter prioriteras allt lägre på den politiska agendan runt om i världen.

För att det som jag tidigare nämnde ska vara möjligt måste vi fortsätta vårt internationella arbete. Men vi måste också stödja det civila samhället och alla de goda krafter som finns inom frivilligorganisationer. Dessa arbetar aktivt för mänskliga rättigheter, såväl på hemmaplan som internationellt.

Jag vill lyfta fram en annan sak i rapporten. Jag frågade utrikesministern om detta tidigare. Det gäller avsaknaden av Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter. Riksdagen har inte fått ta del av någon rapport eftersom ingen har levererats sedan valet 2014. Detta är mycket olyckligt, för det är inte bara Sveriges riksdag som saknar rapporterna. Det gäller även andra intressenter i form av frivilligorganisationer, det civila samhället med flera, som tar del av det Utrikesdepartementet kan redovisa kring situationen för mänskliga rättigheter. Detta är mycket beklagligt. Jag känner väl till att regeringen avser att tillsätta en ambassadör för mänskliga rättigheter med mera. Det är kanske bra på sitt sätt, men det får inte vara så att rapporter som ligger till grund för det utrikespolitiska arbetet om mänskliga rättigheter saknas så som är fallet nu. Det är inte bra och får ett underbetyg.

Som jag nämnde lever vi i en tid av oro, konflikter och strider. Rysslands invasion av Ukraina är ett exempel. Daishs framfart i Mellanöstern är ett annat. Terrorattackerna i Paris och Bryssel visar också på hot mot de mänskliga rättigheterna.

Nu ska jag gå över till att tala om Kina, som också finns med i betänkandet, där vi moderater har en motion. Jag nämner Kina därför att det är ett land av stor betydelse för omvärlden, dels på grund av sin handel och sin produktion, dels på grund av sin storlek och dominans.

Handelsrelationerna mellan västvärlden och Kina är omfattande. Kina är faktiskt Sveriges största handelspartner. Handelsutbytet mellan Kina och EU:s medlemsländer uppgår dagligen till över 1 miljard euro. Det är en astronomisk summa. Därför anser vi moderater att det är angeläget att Sverige och EU använder handelsutbytet för att stärka mänskliga rättigheter i Kina, precis som vi har gjort i många andra samarbetsavtal, herr talman. På samma sätt kan EU arbeta för att de mänskliga rättigheterna ska öka i Kina.

Kina är i dag precis som tidigare - det är ingen skillnad - en enpartistat. Det finns ingen opposition, och det råder avsaknad av det fria ordet och alla andra mänskliga rättigheter. Amnesty International har redogjort för att Kina är det land som avrättade flest personer under 2015. Här finns stort utrymme för ett agerande från EU:s sida för att trycka på när det gäller mänskliga rättigheter.

Eftersom jag inte har sett någon rapport från UD sedan årsrapporten 2013 är det den jag refererar till här. Arbetstagares rättigheter är eftersatta. Det har vi kunnat se på tv och läsa om i medierna vid upprepade tillfällen. Vi kan också se hur Tibet är attackerat av Kina. Det är inte mycket information som når ut från Tibet, men den som kommer är alarmerande.

Jag vill också lyfta upp någonting nytt som det rapporteras om. Det är att Kina fängslar regimkritiker utanför landets gränser. Kina har hämtat och fängslat regimkritiker från Hongkong, Thailand, Taiwan och Sverige. Så här ska det inte gå till. Det är viktigt att de internationella organisationerna agerar för att se till att de personer som är fängslade också blir frisläppta.

Jag vill också nämna dödsstraffet, som alltjämt tillämpas i Kina. Dödsstraff har ingen plats att fylla i modern rättsordning.

Jag ser att jag redan har förbrukat min talartid och ska gå vidare till Ryssland, som jag nämnde tidigare i mitt anförande angående OSSE.

Herr talman! Ryssland är ett land som å det starkaste har kränkt och visat militär aggression mot Ukraina. Detta är inte acceptabelt. Det är angeläget att omvärlden och EU fortsätter med sina handelsblockader gentemot Ryssland, herr talman. Det är också viktigt att Minskavtalen uppfylls och att stridigheter och attacker mot det ukrainska territoriet, mot Ukrainas självbestämmande, upphör.

Jag vill lyfta upp ytterligare ett par frågor när det gäller Ryssland, herr talman. Det handlar om hur Ryssland försvårar situationen för hbtq-personer. Det är också helt oacceptabelt. Allteftersom sipprar rapporter ut om hur hbtq-personer kränks och fängslas. Detta är inte acceptabelt. Likaså nås jag ständigt av nyheter om situationen för journalister som fängslas regelbundet och om minoritetsgrupper som är förföljda - jag kan fortsätta att nämna hur Ryssland på olika sätt kränker de mänskliga rättigheterna.

Jag uppmanar alla internationella organisationer där Sverige är samarbetspartner att lyssna på Sverige och se till att driva frågorna och prioritera mänskliga rättigheter i Ryssland högt.

Herr talman! Jag vill fortsätta med att nämna några saker som är viktiga och centrala när det gäller kvinnors rättigheter. Det finns mycket att säga om kvinnors rättigheter, men jag vill lyfta fram en sak som har hjälpt kvinnor ur fattigdom. Det handlar om företagande och om mikrolån. Här går det att med små insatser göra stora skillnader för kvinnor som får möjlighet att försörja sig, sin familj och sina barn. På så sätt kan de slippa ifrån många av de problem som kvinnor ställs inför - att bli misshandlad av en man som sätter sig över kvinnans rättigheter eller att riskera att hamna i prostitution.

Genom att kvinnor blir självförsörjande ökar också kvinnors möjligheter till ett bra liv och bevarandet av mänskliga rättigheter.

Jag vill lyfta fram ytterligare en fråga i detta sammanhang. Den handlar om det fria ordet. Det fria ordet är i dag hotat. Det är hotat på många håll. Vi får rapporter om fängslade journalister. Det finns svenska journalister som är fängslade, och det är naturligtvis inte acceptabelt, lika lite som det är acceptabelt att journalister från andra länder hålls fängslade.

Vi ser tyvärr alltmer att det fria ordet kränks på internet. Länder stänger internet. Ett land som inte är nämnt i vårt dokument är Turkiet. Där har man stängt mer än 100 000 hemsidor. Ett av de största hoten mot det fria ordet i dag är när regeringar går in och stänger av människors möjlighet att kommunicera med varandra.

Herr talman! Jag har nu överstigit min talartid med mer än fyra minuter. Jag ber om ursäkt för detta.

Herr talman! Engagemanget i utrikesutskottet är stort, och det är inte lätt att tala om så många länder på några få minuter. Jag kan säga att jag inte kommer att hinna tala om alla de länder som berörs här, men det beror inte på oengagemang utan på tidsbrist.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 3 och 5, även om vi står bakom samtliga våra reservationer. För tids vinnande kan jag säga att vad gäller Kina, som jag inte kommer att hinna gå in på, instämmer jag i det som Margareta Cederfelt har sagt. Sverigedemokraterna stöder Moderaternas reservation i det här betänkandet.

Herr talman! Vad gäller Myanmar/Burma välkomnar vi de senaste årens utveckling där. År 2010 släpptes Aung San Suu Kyi fri i samband med att allmänna val hölls för första gången på 20 år. År 2011 valdes en civil regering, och 2012 valdes även många medlemmar av oppositionen in i parlamentet.

Vi välkomnar de reformer som har genomförts, men mot bakgrund av att situationen i landet, inte minst vad gäller politiska fångar, olösta etniska konflikter och minoriteters ställning, fortfarande är allvarlig anser vi att man varit för naiv när merparten av sanktionerna hävdes så pass tidigt. Det internationella samfundet borde ha haft mer is i magen. Samtidigt hoppas vi naturligtvis att utvecklingen ändå fortsätter på det inslagna spåret.

Vi anser att FN:s rapportör för mänskliga rättigheter behöver vara kvar. Det är av stor vikt att samfundet intensifierar sina ansträngningar för att fästa uppmärksamheten på minoriteternas situation, som fortfarande är svår, däribland karenfolkets utsatta situation, och stödja deras strävanden efter utökad autonomi, demokrati och mänskliga rättigheter.

Även den muslimska minoriteten rohingyafolket utsätts för förtryck, oroligheter och våld. Enligt Human Rights Watch har staten försökt att tvångsförflytta en stor del av landets muslimska befolkning till läger. Den typen av tvångsförflyttning hör inte hemma i 2016, och vi anser därför att regeringen bör uppmärksamma hur den burmesiska staten behandlar den muslimska minoriteten.

För framtiden vill vi också påpeka vikten av att Sverige inte tvekar att ställa tydliga och tuffa krav på Burma i våra kontakter med landet inom ramen för EU och inom ramen för FN:s säkerhetsråd.

Herr talman! Rätten att välja och praktisera en religiös tro är en av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna och samtidigt en rätt som hela tiden ignoreras och där människor diskrimineras på många håll i världen.

I Nigeria attackerar den islamistiska terrorgruppen Boko Haram alla, både kristna och muslimer, som inte accepterar att leva under sharias lagstiftning. Enligt uppgifter har terrorgruppen orsakat minst 800 dödsoffer. Vissa delstater i landet har begränsat kristnas rätt till skolgång samtidigt som de kristna blir hotade av kidnappning, utsatta för tvångsäktenskap, nekade anställning, rent vatten och hälsovård. I delar av landet är det förenat med stora risker att konvertera till kristendomen. Det är farligt för kyrkor att ta emot nyomvända.

Förutom brutala terrorattacker mot kyrkor har gruppen gjort sig mest känd för masskidnappningar av flickor som de sedan säljer som barnbrudar. Det är säkert inte bara jag som minns den uppmärksammade hashtaggen #bringbackourgirls. För ett par veckor sedan fick de anhöriga ett livstecken från kidnappade små flickor som på videofilm, påtvingade muslimska slöjor, berättade att de lever men såklart vill komma hem igen.

Även i Pakistan lever kristna farligt. Landets strikta hädelselagar används som ett verktyg för att förtrycka religiösa minoriteter. Straffen kan dessutom vara som tagna ur medeltiden. Det är fruktansvärda straff. Hädelselagen har kritiserats av FN men tillämpas fortfarande flitigt.

Vid sidan av straffrättsligt förtryck diskrimineras kristna och andra minoriteter mycket kraftigt på alla samhällsnivåer. Förutom myndighetsförtryck måste minoriteter i landet ständigt hålla ögonen öppna för religiösa fundamentalistiska och systematiska terrorangrepp. Senast i mars i år dödades 75 personer och över 300 skadades när en bomb detonerade i en park där en grupp kristna firade påsk. Detta är skakande exempel på det brutala förtryck som kristna och andra minoriteter blir utsatta för.

Herr talman! Under beredningen av detta betänkande om mänskliga rättigheter har det varit lätt att drabbas av en viss nedstämdhet när så många delar av världen brinner. Men det finns också ljuspunkter. En av de ljuspunkterna finns på Afrikas horn i Somaliland.

Samtidigt som Somalia har lidit svårt av inbördeskrig och religiös fanatism har Somaliland kunnat åtnjuta över två decennier av fredlig och stabil utveckling. Till skillnad från länder med liknande förutsättningar har Somalilands invånare hållit tre demokratiska val utan komplikationer, och vi hoppas att nästa val som planeras till 2017 kommer att genomföras i samma anda.

Somaliland har en demokratiskt vald president, ett fungerande politiskt system, förvaltningsmyndigheter, valuta, flagga, nationalsång, fotbollslag och allt annat som vi anser hör en stat till. Det enda Somaliland saknar är vårt stöd.

För Sverigedemokraterna, som är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, är det självklart att alla folk med ett folkrättsligt befogat krav på ett oberoende och en önskan att få bilda sin egen stat också ska kunna skapa sin egen framtid.

Folket i Somaliland besitter ett avgränsat landområde. Området har en regering som är i stånd att utöva territoriell kontroll. Oaktat att Somaliland är ett klanbaserat samhälle har man ändå funnit vägen till demokrati och kan därför tjäna som ett föredöme för andra länder i regionen.

Men ett erkännande har hittills uteblivit, framför allt på grund av att Somalilands grannländer, som till stor del består av odemokratiska regimer, inte är beredda att ta det nödvändiga steget. Jag misstänker också att många europeiska regeringar saknar både insikt och intresse i frågan.

Jag måste också ifrågasätta utskottets ställningstagande i frågan om erkännande. Utskottet skriver att Sverige erkänner stater, inte regeringar eller politiska aktörer, vilket är helt sant. Men utskottstexten säger ingenting om huruvida man bedömer att Somaliland uppnår de folkrättsliga kriterierna eller inte, vilket naturligtvis är kärnan i frågan. Som skäl för att inte erkänna anför utskottet vidare det faktum att Somaliland inte har fått plats i Afrikanska unionen. Om man hade utgått från att AU:s folkrättsliga bedömning av frågan hade varit korrekt hade det varit en sak, men det gör man inte - man bara utgår från att så är fallet. Då förefaller det extra märkligt att regeringen inte vill erkänna Västsahara, som faktiskt är medlem i Afrikanska unionen.

Herr talman! När vi ser en positiv utveckling med en strävan efter demokrati måste detta uppmuntras så att fler ska vilja gå den vägen. I år firar Somaliland 25 år med att fungera som en självständig stat, och jag är oerhört stolt över att få höra till det enda partiet i Sveriges riksdag som inte ängsligt sneglar på vad andra säger och gör utan i stället gör en självständig bedömning och otvetydigt vill stå upp för Somalilands befolknings rätt till självstyre och framtid. Det är dags att ge fred och rättvisa en chans. Vi tycker att det är dags att erkänna Somaliland.

Herr talman! Avslutningsvis vill även jag be om ursäkt för att jag något överskrider min talartid. Det har framkommit många olika meningar i olika frågor i betänkandet. Det finns två områden där jag är glad att vi kan ställa oss bakom ett enigt uttalande från utrikesutskottet, nämligen vad gäller Ryssland och Kuba.

De senaste åren med Rysslands agerande på MR-området har blivit mer och mer oroande. Precis som det slås fast i betänkandet får Ryssland också stark kritik från FN:s människorättskommitté. Rättsväsendet i landet saknar oberoende. En lagstiftning för att tillförsäkra skydd mot diskriminering saknas. Tortyr och förnedrande behandling från myndigheter förekommer, och journalister och oppositionella förföljs. Kort sagt är ryssarna på väg in i en mycket oroande utveckling.

Rysslands agerande i Ukraina är helt oacceptabelt. Min riksdagskollega Sven-Olof Sällström, som är med i Svensk-Ukrainska Vänskapsföreningen, var nyligen på besök i Ukraina. Den humanitära situationen för människor i separatiststyrda områden är mycket oroande. Utifrån den information han fick rådde det inget tvivel om Rysslands militära inblandning med ryska officerare direkt underställda ryska befälhavare i separatistområden.

Det är bra att ett enigt utrikesutskott betonar vikten av en fortsatt konsekvent sanktionspolitik gentemot Ryssland. Vi välkomnar att EU i december 2015 fattade beslut om att förlänga sanktionerna. EU:s sanktioner mot Ryssland måste upprätthållas så länge Rysslands destabilisering av Ukraina fortsätter och den olagliga annekteringen av Krim och Sevastopol kvarstår.

Det är av stor vikt att Ryssland genomför Minsköverenskommelsen och omedelbart friger ukrainska medborgare som olagligen och i strid med Minsköverenskommelsen hålls frihetsberövade.

Eftersom detta är min sista dag i riksdagen före föräldraledighet och sommar vill jag passa på att önska alla en trevlig sommar, inklusive talmannen och mina kollegor i utrikesutskottet. Jag kommer inte att stå här i talarstolen på ett tag.

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Utrikesutskottet behandlar i princip under varje riksmöte ett betänkande om mänskliga rättigheter. Det är ett viktigt område. Kampen för att alla människors rättigheter ska garanteras kan aldrig stanna upp eller sättas på paus förrän det faktiskt är tryggare för alla.

En skulle kunna ha trott att världens befolkning 2016 skulle åtnjuta sina mänskliga rättigheter, att demokrati var normen och att människor kunde leva i trygghet. Men vi vet alla att så inte är fallet. Arbetet måste fortsätta.

Herr talman! Sveriges röst för en bättre efterlevnad av mänskliga rättigheter världen över är viktig. Mänskliga rättigheter är en hörnsten i svensk utrikespolitik och kommer att fortsätta att vara det med oförminskad kraft.

Regeringen har tagit ett helhetsgrepp om arbetet med mänskliga rättigheter i utrikespolitiken och är aktiv i frågan i EU, i FN och i bilaterala relationer. Förra året inledde regeringen arbetet med att ta fram en ny skrivelse om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer som kommer att överlämnas till riksdagen i sommar.

Herr talman! Stödet för fred, demokrati och ekonomisk utveckling i Europas grannskap måste fortsätta. Den europeiska säkerhetsordningen måste värnas. Rysslands olagliga annektering av Krim och militära närvaro i östra Ukraina utgör flagranta brott mot folkrätten. Detta är den största utmaningen mot den europeiska säkerhetsordningen efter kalla krigets slut.

Regeringen är tydlig med att EU:s sanktioner mot Ryssland ska upprätthållas så länge Rysslands destabilisering av Ukraina fortsätter och den olagliga annekteringen av Krim och Sevastopol kvarstår.

Det är av yttersta vikt att EU har en fortsatt konsekvent sanktionspolitik gentemot Ryssland, och det är välkommet att EU i december 2015 tog beslut om att förlänga sanktionerna. Ryssland måste också uppfylla Minsköverenskommelserna.

Dagens Ryssland är inte gårdagens Sovjetunionen. En genomgripande och positiv förändring har förvisso skett. Det har hänt många bra saker efter Sovjettiden, men det finns likafullt en oroande negativ utveckling rörande pressfrihet, demokrati och respekten för mänskliga rättigheter i Ryssland.

Även specifik lagstiftning med udd mot hbtq-rättigheter har antagits. Utvecklingen har under de senaste åren gått i en auktoritär och repressiv riktning. Den demokratiska utvecklingen och situationen för de mänskliga rättigheterna i Ryssland går åt fel håll.

Herr talman! I Human Rights Watch Report 2016 framgår bland annat att respekten för yttrandefrihet och möjligheterna för oberoende kritiker att verka ytterligare försämrades under 2015 och att hbtq-personers rättigheter kränks. Rapporten lyfter även fram att Kreml under året intensifierade restriktionerna för medierna och civilsamhället. Omvärlden har ett ansvar för att uppmana Ryssland och andra länder att upphöra med att förfölja oliktänkande, att respektera hbtq-personers rättigheter, att respektera yttrande-, mötes- och föreningsfriheten och att avskaffa de lagar som förhindrar framväxten av ett aktivt och självständigt civilsamhälle.

Herr talman! Regeringen är tydlig med vikten av att även fortsättningsvis föra en konsekvent och tydlig politik i relationerna med Ryssland och samtidigt lägga kraft på att skapa ett ömsesidigt förtroende genom konkret samarbete och ökade kontakter med medborgarna och civilsamhället i Ryssland.

Regeringen har beslutat att prioritera arbetet med ökad respekt för mänskliga rättigheter och för medborgarnas möjligheter till demokratiskt inflytande, ökat deltagande i politiska processer och högre kapacitet hos förändringsaktörer och civilsamhälle att verka för bland annat demokrati, mänskliga rättigheter och icke-diskriminering i den strategi som antogs 2014 för Ryssland.

Herr talman! Efter revolutionen 1958 har Kuba varit diktatoriskt styrt, och demokratiska och mänskliga rättigheter har ständigt kränkts. Kubas folk behöver omvärldens stöd i sin kamp för demokrati. Därför är det positivt att president Obama i december 2014 aviserade en normalisering av USA:s diplomatiska relationer med Kuba som bland annat ledde till frisläppandet av 53 politiska fångar. Dock har Kuba en lång väg att gå. Respekten för de mänskliga rättigheterna måste förbättras. Särskilt de medborgerliga och politiska rättigheterna och yttrandefriheten måste respekteras, och alla politiska fångar måste släppas.

Sverige är inom EU pådrivande för att unionen kontinuerligt ska arbeta för att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna i Kuba. Detta engagemang genomsyrar även hur Sverige bilateralt förhåller sig till Kuba. Sverige står upp för varje individs rätt till demokrati och mänskliga rättigheter och tillhörde de länder inom EU-kretsen som drev på för hårda krav på demokrati och mänskliga rättigheter inför EU:s förhandlingar med Kuba om ett politiskt dialog- och samarbetsavtal.

Mot bakgrund av närmandet mellan USA och Kuba och EU:s förhandlingar om ett bilateralt avtal med Kuba om samarbete och politisk dialog har regeringen sett det som naturligt att återupprätta Sveriges bilaterala dialog med Kuba.

I MoU, det vill säga avsiktsförklaring rörande utvecklingssamarbete och politisk dialog mellan Sverige och Kuba, etableras bland annat en regelbunden politisk dialog som föreslås ta upp ett brett spektrum av frågor, däribland mänskliga rättigheter. Dessutom bereds en strategi för utvecklingssamarbete med Kuba med syfte att stödja landet i den pågående reformprocessen mot en modernisering av landet, däribland ekonomin, och ökad respekt för mänskliga rättigheter.

Herr talman! Kuba befinner sig i ett skede av förändring. Vi socialdemokrater tror generellt att dialog är att föredra framför isolering. Dialogen med Kuba måste ske med aktivt deltagande från Kubas politiska opposition, människorättsaktivister och demokratiförespråkare för att bidra till en fredlig övergång till ett demokratiskt samhälle med väsentligt förbättrade levnadsvillkor för den kubanska befolkningen. Det kubanska folket ska inte behöva välja mellan demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och generell välfärd.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. Därefter går jag över till mina frågor till Pyry Niemi.

Den första frågan handlar om det östliga partnerskapet. Jag lyssnade på Pyry Niemis anförande, men jag uppfattade ingenting om det östliga partnerskapet. Jag hoppas att det beror på tidsbristen.

Det östliga partnerskapet är oerhört angeläget. Visst, Sovjet finns inte mer, men geografiskt finns länderna kvar. De är numera självständiga efter det att Sovjetimperiet föll. Länderna har uppenbara problem och är beroende av samarbete med omvärlden för att komma vidare. Jag vill här få bekräftat att Socialdemokraterna kommer att arbeta för att stödja det östliga partnerskapet.

Den andra frågan handlar om Kuba. Det är välkommet att det finns en demokratiseringsprocess på Kuba, men det finns ju också mycket erfarenheter att falla tillbaka på när det gäller att stödja ett land som går ifrån diktatur till demokrati.

Många fel har begåtts genom tiderna. Historien förskräcker i en hel del fall. Är detta synsätt något som också kommer att finnas med i regeringens arbete för ökad demokrati på Kuba? Jag nämner detta eftersom jag heller inte hörde något om detta i anförandet.

Herr talman! Tack, Margareta Cederfelt, för viktiga frågor!

Ja, det östliga partnerskapet är oerhört viktigt för oss socialdemokrater och även för den rödgröna regeringen. Vi är väl medvetna om de utmaningar som dessa länder står inför. Inom EU-kretsen kan vi medverka till att öka den demokratiska transparensen, kompetensen och det ekonomiska handelsutbytet. Framför allt ska vi också stödja utvecklingen av mänskliga rättigheter i dessa länder.

Vi vet mycket väl att det i det östliga partnerskapet ingår länder där det finns oerhörda problem när det gäller MR-frågorna. Men det finns också problem med själva demokratiprocessen. Svaret på den frågan är ja. Där är vi helt överens. Arbetet ska fortskrida med fortsatt intensitet. Vi ska inte ge upp kampen. Bästa vägen in i EU är att verkligen öppna dörrarna för dessa länder i det östliga partnerskapet.

Självklart finns det hur mycket erfarenhet som helst som den svenska regeringen och även den förra regeringen kan bidra med på Kuba. Det finns också kompetens och kunskap för att hjälpa Kuba på rätt spår. Erfarenheterna är positiva. Vi ser mycket väl att hjälper man människor och länder till självhjälp när det gäller demokratiutveckling lär de sig ganska snabbt att hantera en sådan utveckling.

Det handlar om allt ifrån att driva in skatter till att skapa en känsla för att politik betyder någonting, att politik gör skillnad. Man måste också se till att man får ett väl fungerande rättsväsen och så vidare. Ja, den kompetens som finns både här i Sverige och hos er kollegor ska vi självklart använda oss av vid alla de kontakter som vi har med Kuba.

Herr talman! Jag återkommer till Kuba. Så långt är allt väl när det gäller att bygga upp rättsstaten och dess principer. Men jag vill slå ett slag för näringslivet och företagande.

Näringslivet och företagandet är underutvecklat på Kuba. Ska det vara möjligt att driva in skatter, att få arbetstillfällen, att få tillförsikt och att få självförsörjande måste det också till ett fungerande näringsliv. För att det ska finnas ett näringsliv och ett företagande krävs det utbildning.

Detta är två frågor som är centrala för Kuba. Jag hoppas att det också finns med i det socialdemokratiska synsättet, precis som det gör i vårt moderata synsätt.

Jag vill lyfta upp denna fråga därför att företagandet behövs.

Herr talman! Precis som i fråga om det östliga partnerskapet är handelsfrågorna viktiga. Det handlar om att öppna vägar till bilaterala handelsavtal men också om att öppna vägar för de andra EU-länderna. Vi ser på kontakten med Kuba på samma sätt.

Nu är kanske inte Kuba det närmaste grannland vi har, men de har råvaror som vi säkerligen kan ha mycket nytta och glädje av. I och med att vi har ett bilateralt arbete tillsammans med Kuba är jag övertygad om att vi kan öppna andra vägar, inte "bara" prata om demokrati utan också prata om andra frågor som stärker landet.

Utbildning är naturligtvis en viktig faktor, ekonomi likaså. Det handlar också om att de ska kunna få in bra exportintäkter, bra importintäkter och framför allt mycket know-how när sanktioner och blockader har upphävts. Då kan de få möjligheter till en god tillväxt framöver. Det står inte alls i motsättning till vår politiska agenda. Jag utgår från att detta kommer att tas upp i de samtal vi för med dem.

Herr talman! Ärade ledamöter! Grundbulten i svensk utrikespolitik är de mänskliga rättigheterna. Det är själva essensen, kärnan för mänskligheten - att alla är lika mycket värda och att alla ska ha samma rättigheter, var man än är född, i vilken situation man än må befinna sig och var i livet man än står. Det borde inte vara så svårt att uppnå. Men tyvärr ser vår värld inte ut så. Låt mig recitera Amnesty Internationals årsrapport för 2015-2016, där man har tittat på 160 länder.

"*I minst 113 av länderna inskränktes yttrandefriheten och pressfriheten godtyckligt.

*Över 60 miljoner människor i världen var på flykt, många av dem har varit på flykt i flera år.

*Över 30 länder tvingade olagligen flyktingar att återvända till länder där de var i fara.

*Väpnade grupper begick övergrepp i minst 36 länder.

*Minst 156 människorättsförsvarare blev avrättade eller dog när de satt häktade.

*I minst 61 länder finns samvetsfångar - det vill säga människor som fängslats enbart för att de utövat sina mänskliga rättigheter.

*Minst 122 länder ägnade sig åt tortyr och annan grym, omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning.

*Krigsförbrytelser eller andra brott mot ''krigets lagar'' förekom i minst 19 länder.

*I minst 55 procent av länderna förekom bristfälliga rättegångar. När en rättegång är bristfällig skipas inte rättvisa - vare sig för den åtalade, för den som utsatts för brottet eller i samhällets ögon."

Herr talman! Vår värld är skev. Därför måste de mänskliga rättigheterna genomsyra all vår politik, vara grundbulten i all vår politik. Vi måste arbeta oförtrutet. Sverige ska alltid reagera mot förtryck och övergrepp, förhindra diskriminering och bidra till att stärka andra länders kapacitet att respektera de mänskliga rättigheterna. Och det är precis det som vår feministiska utrikespolitik riktar in sig på.

Herr talman! Regeringen har tagit ett helhetsgrepp om det viktiga arbetet för de mänskliga rättigheterna i utrikespolitiken. Man aviserade redan i utrikesdeklarationen 2015 att man skulle ta fram en ny skrivelse om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Den kommer att skickas till riksdagen under sommaren. Med den skrivelsen som grund kommer det att komma igång ett omfattande arbete med att återigen ta fram landsspecifika och regionsspecifika rapporter om mänskliga rättigheter. De kommer att skrivas under 2016 och publiceras under 2017.

Regeringen har tillsatt MR-ambassadören Annika Ben David. Säkerhetsrådskandidaturen har lett till många diskussioner där man har haft möjligheten att ta upp frågan om de mänskliga rättigheterna. En plats i FN:s säkerhetsråd kommer att vara viktig för vårt arbete med de mänskliga rättigheterna.

Det är viktigt att vi alltid, i alla dialoger om handelsfrågor eller vilka frågor det än är vi diskuterar med våra utrikespartner, tar upp frågan om de mänskliga rättigheterna där det behövs. Jag hade möjligheten att träffa Javad Zarif, Irans utrikesminister, när han var på besök i Sverige förra veckan, och jag kan intyga att frågor om mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter lyftes fram i diskussionerna på alla nivåer under samtalen.

Herr talman! Ett ojämställt samhälle är inte ett samhälle som respekterar de mänskliga rättigheterna. Regeringen har antagit en handlingsplan för den feministiska utrikespolitiken. Under 2016 innebär det att särskilt fokus kommer att ligga på att stärka kvinnors och flickors mänskliga rättigheter i humanitära situationer och att bekämpa det könsrelaterade och sexuella våldet i postkonflikt och konflikt. Kvinnors och flickors möjligheter att vara aktörer betonas också väldigt tydligt, och inom ramen för bland annat fredsprocesser, fredsfrämjande insatser och arbetet för hållbar utveckling ska detta alltid lyftas fram.

Sverige kommer även att fortsätta att vara drivande i arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och under 2016 ägnar vi särskild uppmärksamhet åt flickors och unga människors rättigheter. Vi måste jobba mot könsbaserat våld. Vi måste jobba mot våld i hemmet. Vi måste jobba mot sexuellt våld. Vi måste jobba mot kvinnlig omskärelse, mot barnäktenskap, mot orättvisor som drabbar hbtq-personer och mot mänsklig trafficking.

I Sveriges feministiska utrikespolitik är implementeringen av resolution 1325 och de efterkommande fördjupade resolutionerna en grundbult. Kvinnor är underrepresenterade i politiken i de flesta länder. Det kan vara svårt för kvinnor att engagera sig politiskt och att bli valda till beslutande församlingar. Bristen på jämställdhet och exkluderingen av kvinnor är extra tydlig i länder som präglas av krig och konflikt.

Därför är det viktigt för omvärlden att ställa tydliga krav på länder att involvera också kvinnor. Kvinnor måste vara väl representerade i fredsprocesser för att vi ska nå varaktig fred. Kvinnor måste delta på lika villkor i utformandet av samhället efter konflikter. Det är i fredsförhandlingarna man anger hur ett samhälle ska fungera och hur resurser ska fördelas. Då kan man inte utesluta 50 procent av befolkningen. Trots att resolution 1325 antagits är kvinnor inte synliga i fredsförhandlingar. Sverige jobbar nu aktivt för att öka kvinnors inflytande.

Med detta sagt yrkar jag bifall till förslaget i utrikesutskottets betänkande om mänskliga rättigheter och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Jag har en fråga till Pernilla Stålhammar angående den feministiska utrikespolitiken. Jag tycker också att det är viktigt att kvinnors rättigheter stärks. Det handlar om kvinnors möjlighet att försörja sig och om kvinnors delaktighet i samhället.

Pernilla Stålhammar talar om att kvinnor ska vara med till 50 procent. Jag vill bara förvissa mig: Det handlar väl inte om att Miljöpartiet vill införa kvotering och strävar efter att andra länder eller organ ska kvotera när det gäller deltagande i olika processer?

Herr talman! Vi har ingen uttalad politik om kvotering för att få in kvinnor. Vi tycker att man måste stärka kvinnor på annat sätt för att få in dem i processer. Däremot kan man ställa upp rimliga önskemål om hur pass många kvinnor som ska sitta i olika forum, och det är viktigt att kvinnor får vara med i olika beslutsforum. Jag vet att vi har samsyn här.

Herr talman! Det handlar om att stärka kvinnor men också om att öka medvetenheten om vad kvinnor kan tillföra. Jag vill i det här sammanhanget lyfta fram och slå ett slag för kvinnors möjlighet till företagande och till försörjning.

En sak som har varit väldigt framgångsrik i sammanhangen är precis det som jag nämnde i mitt anförande, nämligen mikrolån. Det handlar om att kunna låna små belopp och starta en verksamhet som leder till en vinst och en möjlighet för kvinnan att försörja sig och sina barn och därmed kunna få en position i sitt samhälle och inte behöva vara den som alltid måste be om en allmosa.

Jag skulle vilja få Pernilla Stålhammars reflektion om kvinnors möjlighet till företagande.

Herr talman! Jag tycker precis som Margareta Cederfelt att det är oerhört viktigt. Det är också en viktig del av utvecklingspolitiken som vi för att kunna bidra med mikrolån. Vi har sett att det har varit väldigt framgångsrikt. Kvinnor som får de lånen klarar ofta att starta en företagsverksamhet, och de betalar också tillbaka lånen.

Sedan finns det andra frågor när det gäller ekonomiskt ägande och så vidare för kvinnor. Det är till exempel frågor som arvsrätt, frågor om att äga land och om land tenure som vi jobbar väldigt mycket med inom utvecklingssamarbetet. Det är oerhört viktiga bitar för att kvinnor ska kunna leva i ett jämställt samhälle.

Herr talman! Detta betänkande ser ut att röra mänskliga rättigheter globalt, men så är icke fallet. Det baserar sig på de motioner som har väckts under tiden sedan vi senast behandlade mänskliga rättigheter. Förra året hade vi ett betänkande som var tematiskt. I år är det rena motionsyrkanden som vi behandlar. Därför kan det måhända se lite märkligt ut.

Herr talman! Det blir också speciellt märkligt därför att vi tidigare har lutat oss starkt mot de rapporter som har kommit från regeringen när det gäller just mänskliga rättigheter. Där har vi, som framgått av många debatter här i kammaren, blivit utan den hjälpen. De senaste två åren har inga rapporter kommit. Nu ska vi se vad som följer när regeringen lättar på förlåten efter det att omröstningen i säkerhetsrådet har ägt rum och vi får en skrivelse som vi ser fram emot med en viss nyfikenhet.

Det kan måhända vara ett nytt svar på den nuvarande skrivelsen, Frihet från förtryck - skrivelse om Sveriges demokratibistånd, som är basen för hela Sidas arbete på det här området. Jag hoppas att frihet från förtryck också kommer att finnas med i regeringens arbete för mänskliga rättigheter framöver, men jag ställer mig en och annan fråga om det blir fallet.

Herr talman! Om detta diskuterade jag rätt mycket i går med utrikesministern i en debatt om dessa rapporter. Vi får väl se. När jag nu lyssnade på Pernilla Stålhammar som representant för regeringen lät det som att det ändå fanns en koppling till just säkerhetsrådskampanjen. Vi får väl bedöma också detta när vi får se skrivelsen.

Herr talman! I dag mötte utrikesutskottet delar av utrikesutskottet från Kina. Vi hade anledning att då diskutera och lyfta fram frågor om mänskliga rättigheter utifrån olika perspektiv, så långt vi nu hann. MR-situationen är allvarlig, och rättssystemet är kommunistiskt. Det är alldeles tydligt inte ett fritt rättssystem.

Amnesty, som vi har att lita till när det gäller dödsstraff, redovisar tusentals dödsdomar under det senaste året, och utvecklingen går i fel riktning. För oss är både dödsstraff och utvecklingen av mänskliga rättigheter i Kina är en prioriterad fråga.

Vi kunde också notera att även Kina har fått sin lag om foreign agents, på samma sätt som i Ryssland. Där har nu polisen fått starka befogenheter att kunna begränsa kinesiska organisationer som samarbetar med utländska. Det är en trend som Putin drog igång som är mycket allvarlig.

Human Rights Watch bedömer att det är en nedåtgående trend för mänskliga rättigheter, och det gör likaså Reportrar utan gränser. Vi ser det i fråga om Tibet och minoriteters rättigheter. Situationen i det stängda landet Kina är i den här delen mycket allvarlig.

Kuba är ett land som vi hoppas ska öppna sig genom den öppning som kommer till följd av USA:s hävande av tidigare sanktioner. Men det sker fortfarande godtyckliga frihetsberövanden, och opposition och journalister sitter i fängelse. Det är någonting som är fortsatt allvarligt.

Om kubanerna ska få en frihet i framtiden och demokrati och mänskliga rättigheter respekterade fullt ut får Sveriges röst inte tystna. Vi måste vara en stark röst i EU för detta. Det är bra att vi här har ett tillkännagivande från hela utskottet.

Jag kunde ha berört Myanmar och rohingyafolket. Jag kunde ha berört Nordkorea som ger förtrycket ett ansikte. Det ger mänskliga rättigheter till en person, nämligen ledaren i Nordkorea, och övriga får icke del.

Herr talman! För tids vinnande går jag över till Ryssland, vår stora granne. Även här finns det nämligen ett tillkännagivande från utskottet som jag välkomnar. Det är delvis ett bifall till den motion som Centerpartiet har haft men också motioner från Liberalerna och Moderaterna, tror jag, men åtminstone från Liberalerna. Det är välkommet och viktigt.

Ryssland har när det gäller mänskliga rättigheter också gått i fel riktning. FN:s MR-kommitté är en av dem som markerar. Det är tydligt vad som händer i östra Ukraina och norra Kaukasus. Det är våld mot journalister, våld mot hbtq-personer. MR-försvarare möter själva våld, trakasseras på olika sätt, hotas, fängslas och till och med mördas.

Human Rights Watch rapport från 2016 pekar på hot mot yttrande-, mötes- och föreningsfrihet. Oberoende kritiker tystas, civilsamhället dräneras, och det blev värre 2015. Jag var själv närvarande när Boris Nemtsov, som mördades utanför Kreml, begravdes. Det var väl den sista större manifestationen som gjordes på Kremls gator.

Herr talman! Det går inte att undgå Ukraina och Ryssland i det här sammanhanget. Rysslands olagliga, folkrättsvidriga annektering av Krim har nu Putin erkänt att han låg bakom och planerade. Det framgick tydligt av en dokumentär som visats också på rysk tv.

Det finns en militär närvaro, och Ukraina får inte rätt till sitt eget territoriums gränser. Ryssland är i dag ett land som inte har erkända gränser i vårt Europa.

Vi har sett hur man har kidnappat personer från ukrainskt territorium till ryska fängelser. Vi kunde se ett utbyte av Savtjenko, som berörs i betänkandet, mot andra fångar. Men vi ser fortfarande att det finns andra som är kvar. Oleg Sentsov fick till exempel så sent som den 1 juni nej i högsta domstolen. Han är dömd till 20 års fängelse - en filmmakare från Krim som har minderåriga barn som inte ens får brevväxla med sin pappa i rysk fångenskap. Detta är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt men är ett kvitto på de mänskliga rättigheterna i Ryssland.

Att krimtatarerna, vars ledare var här, har fått sitt parlament mejlis stängt och att de klassas som terrorister är ytterligare ett exempel. Krimtatarerna riskerar på nytt att drivas på flykt. Flera är på flykt men i Ukraina.

Vi har också sett att Ryssland under förra året antog nya lagar. Det räcker inte med foreign agents. Det måste mer till. Här har man nu skapat ett utrymme för myndigheterna att mer fritt ge sig på NGO:er och företag som man anser är oönskade av en eller annan anledning. Detta oönskade kan också leda till att privatpersoner i Ryssland som har haft kontakt med oönskade krafter får fängelse i sex år. Det är naturligtvis fullkomligt oacceptabelt.

Detta betraktas av vissa som russofobi. Men det är en verklighet som i dag drabbar den ryska befolkningen och den ukrainska befolkningen men också den befolkning som lever i Georgien, för att ta några exempel.

Jag kan konstatera att i går togs tio nya hektar i Georgien av rysk militär. De annekterades på nytt. Gränsen flyttades i Kareli. Det pågår en krypande annektering av georgiskt territorium. I fjol var det 105 byar som togs, och man säkrade rysk överhöghet när det gäller oljeledning. För fem veckor sedan delades två nya byar av denna krypande annektering. Detta ses inte så ofta i de svenska medierna, men det är viktigt att uppmärksamma detta, för det är en del i samma mönster, i hur vår stora granne i öster agerar.

Vi hoppas, herr talman, att vi ska kunna samtala och stötta de modiga ryska oppositionella, för de finns. Tyvärr är alltför många av dem i dag utanför Rysslands territorium, eftersom de hotas hårt om de finns där. Det finns ändå ett litet hopp om en framtid där Ryssland ändrar sig, ger mänskliga rättigheter ett reellt innehåll och slutar hota sin omgivning.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag inklusive de två tillkännagivandena och avslag på reservationerna.

Herr talman! Respekt för de mänskliga rättigheterna borde vara en självklarhet. De flesta länder har skrivit på FN:s konvention om mänskliga rättigheter, och i stort sett alla länder i Europa har skrivit på den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Trots detta pågår i denna stund och dagligen allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna runt om i världen.

Tyvärr finns det inte tid för att gå in på alla områden och länder, utan jag har valt att fokusera på tre av de länder som berörs i betänkandet, nämligen Kina, Ryssland och Nigeria.

Ett av de länder där situationen är mycket allvarlig är Kina, vilket också utskottet konstaterar i sitt betänkande. Åsikts, yttrande, tryck, förenings, mötes, demonstrations- och religionsfriheterna är starkt inskränkta. Rättssystemet och rättssäkerheten uppvisar stora brister. Fria fackföreningar är förbjudna, och det saknas skydd för strejkrätten. Både inhemska och utländska organisationers möjlighet att verka har kraftigt begränsats genom ny lagstiftning,

Kina är det land i världen som avrättar flest personer. Enligt Amnesty Internationals uppskattningar avrättades ca 10 000 personer under 2015, vilket är en oerhört hög siffra. Utskottet konstaterar mycket riktigt att dödsstraffet är en kränkning av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna och utgör ett omänskligt, grymt och oåterkalleligt straff som inte har någon plats i en modern rättsordning. Det är bra att Sveriges regering arbetar för ett globalt avskaffande av dödsstraffet och att det är en prioriterad fråga i Sveriges utrikespolitik.

Det finns anledning att fråga sig hur Kina kan vara världens största marknad för transplantation av mänskliga organ utan att man har något fungerande system för detta. Enligt organisationen Supporting Human Rights in China finns vittnesmål som berättar om hur organ har stulits från samvetsfångar, främst utövare av falungong men även från andra. Detta bekräftas även av den oberoende rapport som den kanadensiska advokaten David Matas och människorättsaktivisten David Kilgour publicerat. Detta är en fråga som måste utredas betydligt bättre och som har fått alltför lite uppmärksamhet av omvärlden.

Mot den bakgrunden är det av stor vikt att Sverige intensifierar sina påtryckningar både bilateralt och i internationella sammanhang med syfte att Kina ska respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna inom alla områden.

När Afrikanska unionen, AU, utropade 2016 till "Året för mänskliga rättigheter i Afrika" tändes förhoppningar i både Afrika och omvärlden. Samtidigt som konflikter, politisk instabilitet och fattigdom hindrar många från att åtnjuta sina rättigheter och leva ett värdigt liv är möjligheterna i Afrika stora. Den socioekonomiska utvecklingen märks tydligt i många länder, och stora framsteg har skett inom en rad områden.

Men utmaningarna är fortfarande stora. I betänkandet tar man upp Nigeria och pekar bland annat på hur terrorgruppen Boko Haram har utsatt civilbefolkningen för terror, våldtäkt, mord och kidnappning i stor omfattning. Men även grannländer som Kamerun och Centralafrikanska republiken har drabbats hårt av terrorn. Vi får inte heller glömma de brott som begås av al-Shabab i främst Somalia och Kenya. Enbart i Nigeria har mer än 2 miljoner tvingats lämna sina hem sedan 2009. Hundratusentals flyktingar från Nigeria och Centralafrikanska republiken lever under svåra förhållanden i överfulla läger i Kamerun och Niger. Men även regeringsstyrkorna har gjort sig skyldiga till grova övergrepp, vilket bekräftas av Amnesty Internationals rapport.

Utskottet tar upp vikten av att motverka straffrihet och noterar att Internationella brottmålsdomstolen, ICC, har inlett en preliminär utredning om möjliga brott mot mänskligheten och krigsbrott som kan ha utförts av Boko Haram eller nigerianska säkerhetsstyrkor. Det är ett arbete som det finns all anledning att följa på nära håll.

Utskottet pekar också på vikten av biståndsinsatser i Nigeria för att minska fattigdomen i landet och därmed motverka radikalisering och religiös extremism och för att se till att landets oljeinkomster på ett mer effektivt sätt används till utvecklingsinsatser. Vänsterpartiet anser även att de multinationella företagen måste ta sitt ansvar för att en större del av oljeintäkterna kommer nigerianerna till del och den omfattande miljöförstöringen och korruptionen upphör.

Vi ser också med stor oro hur Ryssland fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna på en rad olika områden. Särskilt oroande är diskrimineringen och våldet mot hbtq-personer men även diskrimineringen av nationella minoriteter som krimtatarerna. Rätten till yttrande- och mötesfrihet är starkt begränsad. Myndigheterna dominerar såväl tryckta medier som radio och tv och har ytterligare utökat kontrollen över internet.

Frivilligorganisationer har utsatts för trakasserier och repressalier. Ett växande antal personer har gripits och åtalats för att ha kritiserat staten och för att ha innehaft material som anses vara extremistiskt eller på annat sätt olagligt enligt en vag lagstiftning gällande nationell säkerhet.

Vänsterpartiet delar utskottets oro över att Ryssland i december 2015 antog en ny lag som ger den ryska konstitutionsdomstolen rätten att slå fast att beslut av Europadomstolen och andra internationella domstolar är ogenomförbara om bedömningen görs att de står i strid med den ryska konstitutionen. Vi håller med om att Sverige ska vara en stark röst för internationella domstolar och för att internationella åtaganden och domar efterlevs.

Vi delar till fullo utskottets uppfattning att Rysslands olagliga annektering av Krim och militära närvaro i östra Ukraina utgör flagranta brott mot folkrätten.

Vi ställer oss också bakom en fortsatt konsekvent sanktionspolitik gentemot Ryssland så länge annekteringen och den militära närvaron i östra Ukraina fortgår.

Det är av största vikt att Sverige i relationerna med Ryssland verkar för och stöder demokratiska värderingar och respekt för mänskliga rättigheter och påminner om att även Ryssland har ställt sig bakom dessa i egenskap av medlem i Europarådet. Vi håller med om att det är betydelsefullt att Sverige tydligt markerar mot en alltmer auktoritär regim i Kreml och samtidigt fördjupar relationen med medborgarna och civilsamhället i Ryssland för att försvara, upprätthålla och förbättra de mänskliga rättigheterna.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

Herr talman! I maj öppnade utställningen Ordets akt på Kulturhuset bara ett par hundra meter härifrån. Det var ett tiotal konstnärer och skribenter från hela världen som skulle belysa värdet av yttrandefriheten i samband med det 250-åriga svenska jubileet.

Det är ganska lätt att inse att vi lever i ett land där yttrandefriheten är självklar. Men om vi tittar globalt ser vi att den är få förunnad.

I Venezuela har hundratals nyfödda spädbarn dött helt i onödan de senaste månaderna. Mödravården står handfallen precis som resten av sjukvården. Det finns ingen mat och ingen elektricitet där. Folket svälter, oppositionen tystas och våldet är så utbrett att människor inte vågar gå utanför hemmen längre. Det rapporteras om hur venezuelanska aktivister har sköljts i vatten och attackerats för att sedan få sina könsorgan misshandlade med elektriska stötar.

Allt detta sker i fredstid i ett land rikt på naturresurser därför att det socialistiska experimentet återigen testats och misslyckats.

Också på Kuba fortsätter människor att offras på socialismens altare. Förtrycket är hårt. Landets problem framställs ibland som något slags konflikt mellan diktatorn Castro och det demokratiska USA, när det i själva verket handlar om en konflikt mellan Castro och de kubanska medborgarna som han aldrig har låtit rösta i fria och demokratiska val.

Herr talman! I oktober genomfördes ännu ett farsliknande val i Belarus - Vitryssland. Enligt valobservatörer var omröstningarna långt ifrån demokratiska.

I Ukraina är mer än 200 000 barn internflyktingar. Unicef har larmat om att en halv miljon barn far illa både psykiskt och fysiskt. Rysslands krig lämnar stora ärr på en redan utsatt befolkning.

I förra veckan tog Bahrain ett steg närmare totalt yttrandeförbud. Ledarna för oppositionsgruppen al-Wefaq, som har dömts för att ha kritiserat regimen i sina anföranden, fick se sin fängelsetid mer än dubbleras i en domstol.

Herr talman! Mitt på Afrikas horn ligger Somaliland som fram till 1960 var ett brittiskt protektorat. Då blev landet en självständig stat som sedan blev en del av Somalia, och krig bröt ut. Stora flyktingvågor skapades efter bombanfall från regimen i Mogadishu.

Det har nu gått 25 år sedan Somaliland deklarerade sin självständighet. Vi liberaler vill gratulera till en god demokratisk utveckling i ett område som annars kantas av diktatur, terrorism och fattigdom. Det är därför som vi har valt att göra ett särskilt yttrande, eftersom vi tycker att utskottsmajoriteten har varit alldeles för njugg och svag när det gäller att faktiskt berömma det enorma demokratiska framgångsexempel som Somaliland har varit.

Jag var valobservatör i det första presidentvalet som ägde rum 2003, och ANC arrangerade en styrka. Det var fantastiskt att se på plats.

Sverige bör jobba mycket skarpare för att stötta den goda demokratiska utvecklingen på plats.

Den som har följt Assads oljefatsbombningar i Syrien inser att han inte skyr några medel när han förtrycker landets folk.

Samtidigt ser vi hur de islamistiska terroristerna i Daish förföljer och utsätter Mellanösterns kristna för folkmord. De har tvingat hundratusentals assyrier att fly från Nineveslätten i Irak. Deras utplånande av Sankt Eliasklostret i Irak och Baaltemplet i syriska världsarvsstaden Palmyra är en kränkning av hela vår civilisation.

I Palestina har det inte hållits val på över ett decennium. Korruptionen är omfattande, homosexuella förtrycks, kritiska röster tystas och den antisemitiska våldspropagandan flödar utan att ansvariga reagerar. Kvinnor har inte samma rättigheter som män.

I går skedde ännu ett fruktansvärt terrordåd i Tel Aviv där tre personer mördades i en saluhall mitt i turistkvarteren.

Vi har det senaste året också sett att det har blivit värre för många kineser i diktaturens Kina. Den kinesiska regeringen har startat en kampanj mot människorättsaktivister, människorättsförsvarare, samtidigt som myndigheternas kontroll över internet, massmedier och universitet har skärpts enormt mycket.

Herr talman! I dag sitter Dawit Isaak sin 5 373:e dag i ett eritreanskt fängelse.

Den lista som jag har tagit upp är såklart inte uttömmande. Men globalt backar demokratin för tionde året i rad. Vi liberaler vill att demokrati ska vara huvudmålet för den svenska utrikespolitiken. De minst fria länderna är nämligen ofta också de fattigaste.

Rätten att just rösta och yttra sig är särskilt avgörande för kvinnor. Därför behövs det en tydlig feministisk utrikespolitik. Det går inte att göra skillnad på demokrati och feminism här. Utan en fri diskussion är det dessutom fullkomligt omöjligt att krossa de konservativa och patriarkala normer som håller tillbaka miljarder flickor och kvinnor världen över. Flickor som förvägras utbildning förblir beroende av män. Om kvinnor i fattiga länder inte ens kan välja sina lagstiftare blir det sällan satsningar på mödravård eller sexuella och reproduktiva rättigheter.

Vi vet också att demokratiska länder är mindre benägna att falla samman, och det är inte lika stor risk att de blir en grogrund för extremism. I länder som demokratiseras får Sverige starka allierade för framtiden.

Här är vi liberaler stenhårda med att biståndet måste fungera både som piska och som morot. Stater som genomför demokratiska reformer i rätt riktning och minskar korruptionen ska belönas via det svenska biståndet. Men för stater som fortsätter att begå våld mot medborgarnas mänskliga rättigheter måste biståndet fasas ut mycket tydligare.

Jag är därför besviken på att den socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen har närmat sig exempelvis Robert Mugabes Zimbabwe på sistone och att Pierre Schori har hållit kafferep i den fortfarande kommunistiska diktaturen Kuba som om det vore 1968. Det var fel av regeringen att i höstas rösta för att frysa sanktionerna mot Belarus. Lukasjenko styr järnhårt Europas sista diktatur.

Jag undrar ibland vad det är för önsketänkande som får inte minst socialdemokrater att år efter år fortsätta att ge bistånd till korrupta stater som inte förändrar sig. Det är ett tämligen kravlöst bistånd på många fronter. Här tycker vi liberaler inför valet 2018 att det måste vara fullkomligt självklart att stödet till odemokratiska länder måste göras om i grunden.

På tal om just sanktioner och krav talar vi mycket i denna kammare om det hot som den ryska federationen utgör mot sina grannländer. Det gjorde jag själv i debatten om Europarådet för bara några timmar sedan. Jag skulle här också vilja tala om den fysiska och psykiska misshandel som den ryska federationen utsätter sin egen befolkning för.

Sedan 2012 registrerar Ryssland alla politiska organisationer som får finansiering från utlandet som just utländska agenter. Helt godtyckligt lagförs de också för helt andra brott, som att ha brutit mot brandföreskrifter eller skattelagstiftningen.

Samtidigt vet vi att valfusket har varit utbrett både inom den verkställande och inom den dömande makten. Rysslands problem är att politikerna fuskar sönder det sköra frö till demokrati som faktiskt ändå fanns och i någon mån fortfarande finns trots den hårda repressionen i landet.

År 2013 förbjöd och försvårade den ryska Duman situationen för hbtq-organisationer. Samtidigt ser vi hur den homofoba retoriken blir mer vulgär och våldet mot homosexuella alltmer omfattande.

År 2013 infördes en ny lagstiftning mot den som förolämpar känslorna hos religiösa.

År 2014 antog Kreml en lag som skärper straffen för extremism, men som i själva verket går ut på att försvåra för enskilda organisationer och aktivister.

Läget för ryska medborgares mänskliga rättigheter innebär en svår balansgång för Sverige samtidigt som vår medkänsla och vår vänskap med det ryska folket, som törstar efter demokrati och frihet, behöver vara starkare än någonsin i dessa svåra tider.

Sverige som stat måste vara hård i alla bilaterala kontakter och tydlig i sin kritik mot den auktoritära regimen. Kom ihåg att det är modiga individer som förändrar världen! Utan ryska demokrater kommer ingen rysk demokrati att växa fram. Jag är därför glad att ett enigt utskott ställer sig bakom Liberalernas motion om att just ha en skarpare politik gentemot Ryssland. Även Centerpartiet hade motionerat i samma fråga.

När vi satt i alliansregeringen för några år sedan öppnade vår ambassad i Havanna ett internetkafé för dissidenter som ville ta del av ocensurerad information. Kaféet var vid sidan av det amerikanska konsulatets kafé en av få platser där kubaner faktiskt kunde kommunicera fritt på den tiden. Den svenska ambassaden i Minsk blev på samma sätt en mötesplats för fria krafter i det vitryska samhället. Vi behöver fler modiga frihetsprojekt på denna front för att stötta människor i diktaturer att få tycka, tänka och tro fritt. Jag hoppas att den rödgröna regeringen är beredd att öronmärka mer bistånd till frihetsaktivister på denna front.

Herr talman! I katalogen för Kulturhusets Ordets akt skriver den irakiska fristadsförfattaren Ashraf Atraqchi att svenskar är så vana att tänka och säga det vi vill att yttrandefriheten har blivit lite som luften vi andas - vi behöver liksom inte fundera över den längre - men att vi får aldrig ta det fria ordet för givet. Sverige, med sin 250-åriga yttrandefrihet, behöver vara en förebild för människor världen över. Jag håller med. Om inte vi vågar stå upp för demokratiska värderingar, vem ska då göra det?

Herr talman! Det går inte att ta miste på Birgitta Ohlssons stora engagemang för Somaliland. All respekt för det! Jag har precis som Birgitta Ohlsson varit där på besök och drivit frågan på olika sätt.

Jag har även sett att Birgitta Ohlsson hade en interpellationsdebatt - det var ganska länge sedan, men ändå - med dåvarande minister Laila Freivalds om att Sverige borde vara en pionjär i frågan, driva på för att våga ta ställning för ett erkännande av Somaliland och driva detta inom det internationella samfundet. Därför undrar jag: Nu när frågan om ett tillkännagivande till regeringen om att erkänna Somaliland och driva detta i andra sammanhang är uppe på bordet - varför stöder Birgitta Ohlsson inte detta? Varför tänker Birgitta Ohlsson rösta nej till ett tillkännagivande om att erkänna Somaliland som en självständig stat? Det finns ju ett stort engagemang och stöd för Somaliland.

Vad jag förstår är det väldigt viktigt för dem som bor där och har deltagit i strävan efter framgångar för området att få ett erkännande från ett annat land - och från ett land i Europa. Personer jag har varit i kontakt med säger att det skulle betyda oerhört mycket för dem. Jag undrar varför Birgitta Ohlsson inte stöder det?

Herr talman! Efter att i 13 år ha varit tämligen ensam i denna riksdag och kammare om att uppmärksamma Somalilands öde tycker jag att det är bra att det nu finns fler politiker och partier som gör det. Nyligen arrangerades ett seminarium här i Sveriges riksdag av den moderata riksdagsledamoten Amir Adan, och där tog vi bland annat upp att vi kanske borde ordna en tvärpolitisk studieresa med flera olika partier för att se till att fler upptäcker denna oas av demokrati.

Som jag nämnde tidigare besökte jag landet första gången 2003, då jag var valobservatör i det första presidentvalet, som internationellt bedömdes ha en mycket hög nivå. Jag återvände också till landet 2006. Under tiden därefter har Liberalerna som enda svenskt parti varit med och försökt stötta demokratin väldigt konkret och praktiskt. De första kvinnorna som blev invalda i det somaliländska parlamentet var faktiskt de som bland annat jag varit med och tränat. Även om Somaliland inte är en erkänd nation tog jag också som EU-minister alltid emot somaliländska ministrar och representanter när de besökte Sverige.

Jag tror att man ska vara medveten om en sak. Jag är själv väldigt för att Somaliland ska få sin hett efterlängtade frihet, men det är inte en resa som kommer att gå över en natt utan ett politiskt perspektiv som måste byggas upp. Jag vill också betona att det finns många andra politiska frågor som har varit uppe i denna debatt och som vi liberaler kan hålla med om. Ibland finns det inte ens motioner på de fälten; ibland täcker man inte allting.

Det vi har gjort är dock att lägga in ett tydligt särskilt yttrande: Om Somaliland ska kunna bli en erkänd nation, vilket jag tror kommer att ske i framtiden, måste man ha en politisk strategi och en väg framåt. Det handlar inte bara om att utropa en nation över en natt. Häromåret gick den rödgröna regeringen ut med att Palestina skulle erkännas och bli självständigt. Man trodde att många länder i Europa skulle följa efter, men inte ens socialdemokratiska regeringar i Europa har gjort det. Det är den tanken jag tror att man måste få med sig.

Herr talman! Nej, självklart går inte utvecklingen över en natt. Vad gäller erkännandet av Palestina är det någonting vi inte stöder, bland annat med tanke på de brister Birgitta Ohlsson förtjänstfullt tog upp. Det gäller bland annat antisemitisk propaganda, bristen på val och så vidare. Vi är alltså helt överens i den frågan.

Jag tycker absolut att det är jätteviktigt att stödja Somaliland genom bistånd och olika insatser för att främja landets utveckling. Vi vill gärna vara med och stödja sådana initiativ om det skulle komma sådana motioner från Liberalerna - eller kanske att vi lägger fram förslag om det i vår biståndspolitik. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Om Sverige gick ut och erkände Somaliland skulle det vara ett stort erkännande för landet, och det skulle kanske också sätta fart på fler länder i Europa.

Så som situationen ser ut i dag tycker jag att landet förtjänar ett erkännande redan nu, efter all den strävan man lagt ned. Jämfört med andra länder och områden som kanske har fått erkännanden tycker jag definitivt att Somaliland förtjänar ett erkännande redan i dag. Jag vill fråga igen varför Birgitta Ohlsson inte kan stödja ett sådant tillkännagivande till regeringen.

Herr talman! Det finns alltid en politisk verklighet vi måste ta hänsyn till i vår dagliga gärning; det kan jag koppla tillbaka till inte minst utifrån mina fem år som minister.

Många av oss är ju passionerade vänner av att också det västsahariska folket ska få sin frihet och självständighet i framtiden. Det kommer inte att hända genom att enskilda länder utropar deras självständighet, utan det kommer att hända genom att man får ett FN-spår på gång igen - och framför allt genom att man ser till att det västsahariska folket får folkomrösta om sin framtid. Det måste vi stärka väldigt snabbt.

Om man nu önskar att Somaliland ska bli erkänt och självständigt, vilket jag tror att vi gör båda två, bör vi som första steg se till att den rödgröna regeringen häver reserekommendationerna. Städer som Hargeisa och Berbera är mycket trygga; amerikanska UD utsåg huvudstaden Hargeisa till Afrikas tryggaste huvudstad för några år sedan. Det är fullständigt horribelt och orättvist att dessa städer ändå drabbas av samma hårda krav som resten av Somalia när UD utfärdar reserekommendationer. Jag är djupt besviken på Margot Wallström och UD över att man, när jag har tryckt på, inte har velat lätta på dessa reserekommendationer. Det gör att svenska och europeiska företag inte vill komma dit och investera.

Vi liberaler har också tydligt drivit att Sverige bör upprätta ett statligt biståndskontor på plats i Hargeisa. Det finns flera länder som har detta uppe, och det skulle vara en tydlig markering på vägen mot ett erkännande. En fråga jag lämnade in till biståndsministern nyligen handlade om att Sverige, som är en av de största biståndsgivarna till Somalia, i sitt bistånd faktiskt borde trycka på för att Somalia ska ta hänsyn till den goda demokratiska processen i Somaliland - och inte sabotera den, som man väldigt ofta gör. Vi borde alltså villkora och trycka på mycket tydligare.

Det är konkret politik som går i rätt riktning, det vill säga mot ett erkännande i framtiden.

Herr talman! Den kristdemokratiska ideologin sätter människovärdet i centrum, att varje individ har ett och samma och okränkbart värde. Ska vi gemensamt komma någonvart med vår strävan att utrota fattigdom och förtryck måste vi ha människovärdet som utgångspunkt.

Apartheid i Sydafrika vore ett otänkbart begrepp om de vita i Sydafrika hade velat ta till sig att människovärdet inte har någonting med hudfärg att göra. Museveni i Uganda hade aldrig berövat homosexuella deras människovärde. Islamiska staten hade aldrig kunnat mörda på grund av religiös eller etnisk tillhörighet. Ja, listan kan dessvärre göras lång - listan över grova brott mot mänskliga fri- och rättigheter i vår värld.

Men kampen för mänskliga fri- och rättigheter är inte längre lika självklar. Vi såg det i förhandlingarna kring FN:s nya hållbara utvecklingsmål. Vi ser det inom samarbetet i EU, där länder som högljutt står upp för mänskliga rättigheter bara tycks bli färre och färre. Det är i ljuset av detta så oerhört viktigt att Sverige inte sviker.

Det är viktigt att Sverige inte sviker Kubas medborgare. Det kubanska folket lever under ett förtryck som inte står deras polisstat långt efter. Detta får inte hamna i skuggan av att Kuba och USA efter dryga 50 år av intensivt ordkrig närmat sig varandra. Ökad handel och att det blir möjligt för fler personliga kontakter är bra. Den kubanska regimen agerar under galgen. Den redan ansträngda och misskötta ekonomin hamnar i fritt fall då priset på den venezuelanska oljan, som länge hållit bland andra Castro under armarna, sjunkit dramatiskt.

Samma mönster kunde ses när Sovjetblocket föll samman och Kuba hotades av akut hungersnöd. Ekonomiska reformer genomfördes, småföretag tilläts och en särskild valuta för turister och exilkubaner infördes kopplad till dollarn. Men förtrycket bestod.

Internet är i dag bara tillgängligt för ett fåtal och är strikt kontrollerat på Kuba. Tv, radio och tidningar är också kontrollerade av regimen, och varje försök att skapa en förening utanför kommunisternas paraply motarbetas av säkerhetspolisen. Det spelar ingen roll om det handlar om att låna ut böcker ur den egna bokhyllan till sina grannar, att starta en studiecirkel eller en fristående förening för journalister. Den som opponerar sig mot det rådande politiska och ekonomiska systemet sätts under ett massivt socialt tryck från kvartersbaserade politiska kommissarier.

EU har slutit ett avtal med Kuba. EU:s utrikestjänst uppger att avtalet ska bidra till att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Men slutna förhandlingar och undangömda dokument främjar sällan mänskliga rättigheter.

För närvarande bereds en strategi för utvecklingssamarbete med Kuba inom Regeringskansliet, ett arbete som måste ha syftet att bidra till demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba. Dess utformning måste de som berörs involveras i, det vill säga de som dagligen kämpar för en verklig förändring på ön.

Sverige tillhörde under alliansregeringen de länder inom EU-kretsen som drev på för hårda krav för demokrati och mänskliga rättigheter på Kuba. Men styrkeförhållandet inom EU tycks ha förändrats. Att stå upp för mänskliga rättigheter är tyvärr inte lika centralt när EU-medlemsstater förhandlar med diktaturer.

Herr talman! Jag är glad att Kristdemokraternas motion om situationen rörande mänskliga rättigheter på Kuba har vunnit gehör i utskottet och att vi nu skickar en tydlig signal till regeringen genom ett tillkännagivande. Det är en tydlig signal om att Sveriges regering måste se till att det ställs hårda krav på demokratisering och mänskliga rättigheter på Kuba och att dialog och processer alltid sker med ett aktivt deltagande från Kubas politiska opposition och demokratiförespråkare.

I detta betänkande behandlar utrikesutskottet motioner om situationen för de mänskliga rättigheterna i en rad länder. Jag är glad att sitta i ett parlament som så engagerat står upp för mänskliga fri- och rättigheter.

Rysslands utrikes- och säkerhetspolitiska agerande oroar givetvis. Utskottet är tydligt med att EU:s och Sveriges förhållande till Ryssland måste vara principfast och konsekvent. Folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen måste respekteras och värnas.

I februari 2015 mördades oppositionspolitikern Boris Nemtsov. Utskottet uppmanar Ryssland att genomföra en oberoende utredning och döma de ansvariga. Vidare uppmanar vi Ryssland att vidta åtgärder för att skydda oppositionella och oberoende kritiker, och journalister måste ha möjlighet att utföra sitt arbete. Attacken mot bland annat Sveriges Radios korrespondent för ett par månader sedan är djupt oroande.

Herr talman! Kina har under en tid minskat handlingsutrymmet för oliktänkande. Inte minst gäller det för de inhemska advokater som inom ramen för kinesisk lagstiftning arbetar för att ta till vara och skydda medborgares mänskliga rättigheter.

Svensken Peter Dahlin, som nu är frisläppt, utbildade och stöttade kinesiska advokater och anklagades för att ha bildat en olaglig organisation som spridit förvrängd information. Dahlin visades upp i kinesisk tv, där han bad om ursäkt för att ha åsamkat Kina skada och för att ha sårat den kinesiska befolkningens känslor. Men Peter Dahlin är inte den ende svenske medborgare som på senare tid har tvingats paradera i kinesisk statstelevision. Även bokhandlaren Gui Minhai har tvingats till detta. Minhai fördes bort redan i oktober förra året och är fortsatt frihetsberövad. Det är av största vikt att regeringen aktivt arbetar med detta ärende.

Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik

I Myanmar har reformagendan förändrat situationen när det gäller mänskliga rättigheter. Över hundra före detta politiska fångar sitter numera i regering eller i parlament. Det är glädjande. Men samtidigt fortsätter förtrycket mot muslimer, civilsamhällesaktivister och andra som verkar för ökade rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Särskilt utsatt är rohingyafolket som diskrimineras djupt.

I många länder är kristna en särskilt utsatt minoritet. Organisationen Open Doors presentation av sin årliga kartläggning av situationen för världens kristna visade att förföljelsen tilltar i samtliga världsdelar. Liksom de senaste åren toppar Nordkorea som det land där förföljelsen av kristna är som värst. Men flera andra länder närmar sig nu oroväckande fort.

Den mest alarmerande utvecklingen sker i Mellanöstern och i länder söder om Sahara - Islamiska statens folkmord i Irak och Syrien, Boko Harams barbariska framfart i Nigeria och al-Shababs i Kenya. I Pakistan mördades påskfirande familjer och barn i staden Lahore. Enligt gruppen som tagit på sig ansvaret för detta ondskefulla terrordåd var målet att döda så många kristna som möjligt.

Religionens övertygelsefrihet ägs av varje enskild människa. Den kränks i dag i alltför många länder. Inskränkningar av denna frihet måste uppmärksammas och fördömas - och framför allt bekämpas.

Herr talman! Därmed tackar jag för mig och vill uppmana mina kolleger i riksdagen att aldrig någonsin tystna när mänskliga fri- och rättigheter förtrampas.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Herr talman! För någon vecka sedan såg jag dokumentärfilmen Taxiklubben. Det är en film av Johan Palmberg med taxichauffören Allonias Sebhatu i huvudrollen. Filmen skildrar en kamp för mänskliga villkor i Sverige i dag inom taxibranschen. Den är en skildring av hur människor i vår tid utnyttjas på ett sätt som man trodde låg långt bakom oss. Man får följa Allonias fackliga kamp men också hur hans kamp påverkade hans privatliv och relationen i familjen. Det är sorg och förtvivlan men också glädje. Detta är en film som nu visas med efterföljande samtal och diskussioner, runt om i landet.

Förutsättningar för svensk film

Filmens kraft finns i berättelserna. Det är berättelser som kommer nära inpå. Med filmen som verktyg kan man ifrågasätta och belysa, skapa debatt och ökad förståelse, men man kan också med filmen skapa underhållning och spänning.

En förutsättning för filmens kraft är ett avancerat samarbete mellan de olika aktörer som skapar en film. Här har en statlig filmpolitik ett viktigt uppdrag att skapa de rätta förutsättningarna för svensk film att utvecklas nationellt och internationellt.

Svensk film ligger i framkant. Man vinner fina priser på olika filmfestivaler runt om i världen. Vi kan också glädjas över skådespelare, regissörer och andra yrkeskategorier som gör karriärer utanför Sverige inom film- och mediebranschen.

Herr talman! I dagens betänkande, som vi nu ska debattera, behandlas regeringens proposition Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik tillsammans med motioner som har väckts i samband med propositionen samt motionsyrkanden från allmänna motionstiden.

Den svenska filmpolitiken har sedan 60-talet till stor del styrts och finansierats genom ett filmavtal. Det har varit ett avtal som har träffats mellan staten och filmbranschen vid olika tidsintervaller. Filmavtalet har genom åren tjänat filmen väl och har varit en bra konstruktion. Men tyvärr har det vid de senaste omförhandlingarna blivit allt svårare att komma överens, och avtalet har blivit mer och mer detaljstyrt. Det har också ifrågasatts av allt fler. Därför inledde den förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth under förra mandatperioden arbetet med att titta på en filmpolitik utan ett filmavtal. Man initierade också samtal med branschen. Arbetet har sedan fortsatt under den nuvarande regeringen.

I juni 2014 lämnade två parter avtalet. Det var Nätverket för Regionala Filmproduktionscenter och Film & TV-Producenterna. Med detta som bakgrund valde regeringen att för ett år sedan säga upp avtalet. Man sa att man ville ta ett helhetsgrepp på den nationella filmpolitiken. Av de många remissinstanser som tidigare svarat på förslaget att lämna filmavtalet var 70 procent positiva. Att det nu blir en helstatlig filmpolitik som därmed fullt ut blir en del av kulturpolitiken välkomnas av många inom branschen.

I dagens betänkande finns bland annat ett tillkännagivande från de borgerliga partierna och Sverigedemokraterna. De anser att det behövs en ny filmutredning. Detta menar man trots att man sedan förra mandatperioden har haft ett omfattande och gediget utrednings- och analysarbete där också företrädare för branschen har varit inblandade. Detta är anmärkningsvärt. Eller kanske är det mer ett bevis på att man själv inte har några förslag på hur man vill stärka svensk film.

Branschens olika aktörer är eniga om att de behöver framförhållning och långsiktighet. Att tillsätta en ny utredning skulle enbart skapa osäkerhet. Tvärtom behöver Filminstitutet nu i samverkan med branschen få möjlighet att se framåt och utifrån de ramar som har getts av politiken utveckla stödformer för framtiden.

Låt mig återge vad några företrädare för branschen skriver i dagens Göteborgs-Posten. Det är ordförandena från Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Sveriges Filmregissörer. De skriver bland annat: Till förslaget om fortsatt utredning är svaret nej. Ytterligare utredning innebär att svensk filmpolitik tappar tempo. Det vore förödande.

Jag instämmer i detta. Frågan har utretts under en lång tid. Låt nu den nya filmpolitiken få träda i kraft! För den nya filmpolitiken föreslås en tydlig vision för svensk film. Det är något som många har efterfrågat. Visionen är att svensk film ska ha hög kvalitet och uppvisa en sådan bredd och mångfald av berättelser att den angår alla. Svensk film ska vara ett självklart och tillgängligt val för publiken i hela landet och attraktiv internationellt.

Man föreslår också sju mål för filmpolitiken. Målen är en vidareutveckling av den inriktning för filmpolitiken som lades fast i den förra filmpolitiska propositionen 2012. Några exempel på detta är att regeringen också tydligt pekar ut filmens roll i arbetet med att stärka yttrandefriheten. Vikten av att film produceras i olika delar av Sverige lyfts särskilt fram liksom ökade krav på tillgänglighet till film som fått statligt stöd.

En kritik som har funnits mot det nuvarande systemet är att det framför allt är några få marknadsdominerande aktörer som är med i beslutsfattandet. Detta förändrar man nu. Hela filmbranschen ska få inflytande över svensk film. Man föreslår att det skapas tre råd under Svenska Filminstitutet. Det är Rådet för utveckling och produktion, Rådet för spridning och visning samt Rådet för filmkulturella frågor. Inom kultursektorn generellt sett är detta något självklart, men inom filmsektorn har vi sett hur allt färre har fått bestämma över alltmer.

Ett problem som branschen har lyft upp sedan en lång tid tillbaka och som den förra borgerliga regeringen inte lyfte ett finger för att lösa är den olovliga hanteringen av film. Detta skapar stora ekonomiska konsekvenser för den svenska filmbranschen. I dagens betänkande ställer sig ett enigt utskott bakom ett tillkännagivande av riksdagen till regeringen om att skyndsamt ta fram förslag för det fortsatta arbetet med att beivra illegal spridning av film. Det arbete som sker i dag inom både Kultur- och Justitiedepartementen är bra, men man behöver göra mer för att stoppa denna utveckling.

Herr talman! Sverige ska vara ett attraktivt inspelnings- och produktionsland för både svensk och utländsk film och tv. Vi ska ha en film-bransch som skapar såväl högkvalitativ kultur som högproduktiva jobb. I en del andra europeiska länder har man under de senaste åren infört olika former av incitament för film- och tv-produktion för att locka utländska produktioner till det egna landet.

I dagens betänkande lyfter ett enigt utskott fram att man vill att riksdagen uppdrar åt regeringen att utreda hur en svensk form för produktionsincitament kan tänkas se ut för svensk film. För oss socialdemokrater är det viktigt att politiken tar ett samlat grepp för att främja såväl den svenska filmens konstnärliga värden som dess expansion som näring. Vi socialdemokrater vill att den professionella filmproduktionssektorn ska ha så goda förutsättningar som möjligt för att verka och utvecklas i Sverige. På många områden ligger vi redan i framkant med talangfulla kreatörer och kompetent teknisk personal.

Den svenska filmbranschen är liten, och gemensamma insatser är nödvändiga. Precis som den svenska modellen många gånger tidigare har skapat förutsättningar för vårt gemensamma välstånd genom samarbeten mellan stat och näringsliv är symbiosen mellan branschen och politiken helt grundläggande för svensk films framgång. Filmpolitiken kan inte bli verklighet utan en livskraftig bransch.

Sverige ligger långt framme när det gäller regionala satsningar på produktion och långfilm. Regionernas andel av finansieringen av svensk långfilm har ökat tiofalt sedan mitten av 1990-talet, och det är i dag mycket få långfilmer som produceras utan regional finansiering. I och med att finansiella satsningar villkoras med att filmen helt eller delvis spelas in i regionen skapas det också arbetstillfällen samtidigt som kompetens och infrastruktur för filmproduktion upprätthålls och utvecklas. De statliga och regionala stöden och investeringarna blir därmed alltmer avgörande för svensk films framtid. Det finns ett stort värde i en mångfald av offentliga aktörer med olika mål och ambitioner, men det är viktigt att alla offentliga stöd och investeringar samspelar så att de gemensamt bidrar till en välfungerande filmproduktion. En nära samverkan mellan stat och den regionala nivån har därför stor betydelse.

Herr talman! En viktig skillnad med den nya filmpolitiken har vi redan fått se. Filmpolitikens innehåll och roll debatteras mer än på mycket länge. Fler aktörer ser fram emot ett större inflytande och aktivt deltagande. Det bådar gott för svensk films framtid.

Herr talman! Jag ställer mig bakom samtliga socialdemokratiska reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 1.

(Applåder)

Herr talman! Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik kallar regeringen den proposition som man till sist har lyckats lägga på riksdagens bord. Innehållet i propositionen stämmer inte överens med rubriken. Jag skulle vilja kalla propositionen "Mindre film till och i landet - på sin höjd en filmproduktionspolitik."

Ni som har lyssnat på Gunilla Carlssons anförande kunde höra att hon hela tiden uppehöll sig kring filmproduktion. Den övriga delen i filmpolitiken struntade hon fullkomligt i.

Det är på sin höjd en filmproduktionspolitik som regeringen har presenterat. Som väl är har kulturutskottet bearbetat aktstycket från regeringen och inarbetat ett stort antal förändringar som har vunnit majoritet. Två förändringar är utskottet helt enigt om. Jag är väldigt nyfiken på hur Alice Bah Kuhnke ska bemöta Gunilla Carlssons krav på produktionsincitament eftersom hon har uttalat att man inte ska bry sig om tillkännagivanden från riksdagen.

Och varför har inte det som Gunilla Carlsson talar om inarbetats i propositionen? Gunilla Carlsson har ju haft stor påverkan på detta. Det är frågor som vi borde få belysta i den här debatten.

Kulturutskottet har valt att benämna sitt betänkande Förutsättningar för svensk film. Till skillnad från regeringen menar kulturutskottets majoritet att svensk film är förtjänt av bättre förutsättningar än dem som föreslås av regeringen.

Att svensk film behöver bättre förutsättningar är känt sedan länge. Alliansregeringen insåg detta och såg till att alternativ arbetades fram i utredningar, precis som Gunilla Carlsson har sagt. Men det räckte inte. Vi behövde göra mer. Därför fortsatte departementet arbetet med att ta fram underlag.

När man genomför förändringar är det jätteviktigt att ta in flera perspektiv så att man inte kastar ut barnet med badvattnet när man presenterar förändringarna. Svensk film i dess olika delar är väldigt viktig.

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth hade en plan för de nödvändiga förändringar som skulle stärka svensk film.

En plan är viktig i ett förändringsarbete - detta för att veta vad man vill åstadkomma och för att ha med sig nödvändiga perspektiv i förändringsarbetet. Regeringens hantering av filmpolitiken är mer ad hoc-liknande.

Låt oss börja med tidpunkten när filmavtalet sas upp. Var det någon av filmavtalets parter eller någon annan som visste om det? Icke, sa Nicke. I en debattartikel slogs det fast att filmavtalet minsann skulle sägas upp.

När kulturutskottet kallade ministern till sig hade hon inte ens en plan på att publicera den departementspromemoria som fanns på departementet. Utskottet uttryckte sitt tydliga önskemål om publicering och till sist skedde det. Dessutom hade hon inte ens tänkt igenom möjligheten att överlägga med kulturutskottet i frågan.

Herr talman! I detta sammanhang kommer jag att tänka på vad Erik Fichtelius sa när han senast besökte utskottet. Han sa: "De statsråd som misslyckas har inte jobbat ihop med sina utskott." Precis så är det i detta fall. Det har inte funnits någon plan och inget samarbete.

Herr talman! Statsminister Löfven vill att hans regering ska framstå som samarbetsregeringen. Kulturministerns agerande visar upp en helt annan bild. I de samtal som vi har lagt ned mycket möda på har det över huvud taget inte funnits den minsta förändringsmån. Det agerande som kulturministern och hennes stab visade har nu återspeglats i det betänkande som utskottet har ställt sig bakom. Regeringen har fått sju tillkännagivanden emot sig, varav både Socialdemokraterna och Miljöpartiet står bakom två. Vad tänker kulturministern göra med anledning av dem?

Förutom de tillkännagivanden som det finns majoritet i kammaren för har Alliansen gemensamma reservationer på åtta punkter i betänkandet. Dessa reservationer innehåller mycket viktiga förslag för en enhetlig filmpolitik som svensk film så väl behöver. Det är förslag som vi kommer att fortsätta att driva också efter att denna debatt är avslutad och vi har gått till beslut i frågan.

Herr talman! Jag stannar upp här och meddelar att Moderaterna står bakom alla sina reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation nr 10. I övrigt yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Med tanke på att detta riksdagsbetänkande skiljer sig så mycket från det som regeringen föreslår är det märkligt att kulturministern har kallat sin proposition för "denna mandatperiods viktigaste kulturpolitiska beslut". Jag tror att det kan bli mandatperiodens viktigaste kulturpolitiska beslut, men på ett helt annat sätt än vad kulturministern tänkte sig från början.

Mina allianskollegor kommer att göra nedslag i betänkandets omfattande innehåll, så jag ska fördjupa mig i några, men ack så viktiga, frågor för svensk film.

Jag börjar med frågan vad svensk film är. Det skulle vara intressant att höra kulturministern utveckla sin syn på vad svensk film är. Propositionen är väldigt fåordig om det. För egen del tycker jag att svensk film ska spegla svenska förhållanden och att det i filmen talas svenska; det tycker jag är ganska naturligt. Kan ministern ge oss svar på detta, till skillnad från vad propositionen gör?

Det andra jag vill ta upp är barns och ungas förhållande till film. Alliansens främsta prioritering inom kulturområdet har varit, är och kommer alltid att vara barns och ungas tillgång till kultur. Vi lever i en tidsålder där bilden blir allt viktigare i allas våra liv. Barn behöver hjälp med att hantera detta förhållande.

Häromdagen hade jag en interpellationsdebatt med kulturminister Bah Kuhnke om detta. Då framförde jag att det i lärarutbildningarna finns väldigt få timmar avsatta för att lärarna ska få verktyg för att ge barn nödvändiga kunskaper i att kritiskt kunna granska bilden. Undantaget är förskollärarutbildningen som har några få timmar.

Kulturministern informerade mig då om att man i departementet har startat ett samarbete med Utbildningsdepartementet. Det skulle vara intressant att höra om kulturministern kommer att driva denna fråga i det samarbetet, så att kommande generationer får redskap att dechiffrera de bilder de möter.

Herr talman! Det tredje som jag vill belysa är det faktum att propositionen helt utelämnar frågorna om utvärdering av de insatser som görs på det filmpolitiska området.

I reservation 10 påtalar vi detta faktum och kräver att andra än de som är satta att genomföra filmpolitiska insatser ska utvärdera sig själva. Alliansregeringen instiftade Myndigheten för kulturanalys just för denna uppgift. Avser ministern att använda externa utförare för att utvärdera den nya filmpolitiken? Kulturministern får gärna ge svar på när en utvärdering kommer att ske.

Svensk film har rätt att få svar på frågor inför framtiden. Stiftelsen Svenska Filminstitutet behöver förändras. En modell för parts- och branschsamverkan behöver tas fram. Priset på biobiljetter måste hållas nere, inte minst för att värna de små biograferna. En plan för att beivra illegal nedladdning behöver tas fram snabbt. Regeringen behöver skyndsamt utreda möjligheterna till produktionsincitament. Jag måste fråga varför kulturministern inte hade med de delarna i propositionen, eftersom Miljöpartiet och Socialdemokraterna är helt överens med oss om vikten av detta. Så mycket mer behöver tas upp för att vi ska få en helhetlig filmpolitik i det här landet.

Jag vill ta upp något som vi inte får glömma men som kulturministern glömmer och som Gunilla Carlsson inte sa ett ord om, nämligen att finansieringen av svensk film inte enbart baseras på skattepengar. En stor del av filmproduktionerna finansieras med privata pengar. Det är många gånger en skakig investering. Trots allt är detta ett faktum som regeringen sällan säger några uppmuntrande ord om.

Herr talman! Vi måste förhålla oss till filmen som konstform och filmen som publik företeelse. Väldigt få filmer görs utan en väl fungerande bransch. För filmen är de offentliga stöden mycket viktiga. De blir allt viktigare för att kunna göra film. Men det är privata aktörer som gör filmerna och visar filmerna, och låt det så förbli!

(Applåder)

Herr talman! I dag debatterar vi vad kulturministern har betecknat som en av sina viktigaste propositioner denna mandatperiod, Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik, med tillhörande motioner.

Svensk film står inför stora utmaningar, då teknikutvecklingen, illegal nedladdning och frågor kring upphovsrätt och visningsfönster i grunden utmanar svensk filmnäring. För att möta detta vill regeringen höja momsen på biobiljetter, förstatliga filmpolitiken på bekostnad av branschens inflytande och låta jämställdhets- och mångfaldspolitiska mål vara vägledande. Sverigedemokraterna har presenterat en rad åtgärder för att ingjuta framtidstro i svensk filmproduktion. Vi förordar produktionsincitament för Sveriges konkurrenskraft, säger nej till höjd moms på biobiljetter och vill se en fördjupad nordisk filmsamverkan. Vi förordar också ett tydligare mandat för branschens inflytande.

Vi står bakom samtliga våra reservationer, men jag yrkar för tids vinnande bifall endast till våra reservationer 4 och 16 i betänkandet.

Jag vill i dag gratulera svensk kulturpolitik till att pragmatism och lyhördhet vinner gehör. På bara lite drygt ett halvår har vårt förslag om produktionsincitament, som först lanserats av enbart Sverigedemokraterna, successivt anammats först av Alliansen och inför slutjusteringen av betänkandet också av regeringspartierna. Det är positivt att man ser till förslagets vinster snarare än till avsändaren. Det är mycket välkommet.

Grattis Filmsverige, kan vi hoppfullt säga i dag, då regeringens oförankrade filmproposition får bakläxa i väsentliga delar som hade skadat svensk filmnäring. Samtidigt är det under all kritik att regeringen inte väljer att förankra sin politik parlamentariskt. Då hade vi i stället kunnat samlas bakom en långsiktigt stabil viljeinriktning. Svensk filmpolitik är i behov av reformer, och det är i grunden bra att regering och riksdag tar sig an frågan. Samtidigt måste man som minoritetsregering inse att utan förankring av förändring stavas svaret tillkännagivanden.

Det gamla filmavtalet har tjänat Filmsverige i många år men besvarar inte alla aktuella frågor. För oss är det tydligt att den bästa vägen för att nå lösningarna som filmbranschen behöver går genom samtal och samråd mellan branschen och riksdagens partier. Vi hade föredragit att regeringen inlett sin parlamentariska samrådsprocess innan man fattade beslut om att slopa filmavtalet. Vi menar att en förlängd samrådsprocess är nödvändig till dess att vi har funnit en långsiktig lösning för framtidens filmproduktion.

Vi har under flera år drivit frågan att filmpolitikens parlamentariska och demokratiska förankring bör förstärkas. Riksdagen bör aktivt vara med och påverka filmpolitikens utveckling och ramverk. Jag är därför glad att vi i dag har kunnat samla en majoritet av utskottet i ett tillkännagivande om en ny parlamentarisk filmutredning.

Låt oss börja med målen, för att sedan gå över till vägen dit. Reger-ingen har sju målsättningar för svensk film, varav det sjunde gällande yttrandefrihet och det offentliga samtalet är nytt. Flera av regeringens mål är generellt sett vällovliga. Sverigedemokraterna ser till exempel positivt på målen om tillgänglighet och satsningar på barn och unga, då det är en prioriterad grupp i våra generella kulturpolitiska utgångspunkter.

Samtidigt finns det skäl att kommentera flera av de mål vi säger bestämt nej till. Vi är av princip starkt kritiska till jämställdhets- och mångfaldsmålen. Jämställdhet innebär för oss att män och kvinnor är lika inför lagen och har samma rättigheter och skyldigheter samt att alla människor oavsett könstillhörighet har rätt och möjlighet att välja sin egen väg i livet. Vi menar att jämställdhet inte per definition innebär att män och kvinnor måste göra exakt samma saker i exakt samma omfattning. Vi anser därför till exempel att det inte bör ingå i Filminstitutets målsättning att anslå medel efter könsfördelning. Innehåll och kvalitet bör vara de primära kriterierna för om en film får produktionsstöd, framför olika former av kvotering.

I sin konsekvensanalys hävdar regeringen att "jämställdhet och mångfald i alla delar av produktionen bidrar till att stärka kvaliteten i svensk film". Det här är inte ett sant antagande. En människas hantverksskicklighet sitter inte i hennes hudfärg, politiska ställningstaganden, könstillhörighet eller sexuella läggning. Det är ett väldigt omodernt antagande som tillskriver människor karaktärsdrag utifrån fysiska eller andra ovidkommande egenskaper.

Gällande kvalitet och avgränsning anser vi att motiveringen i målet "Utveckling och produktion av värdefull svensk film sker kontinuerligt och i olika delar av landet" bör omformuleras för att bättre överensstämma med målets intention. Vi menar också att regeringen gör en olycklig åtskillnad mellan utmanande respektive publik film.

Vidare är det generellt sett viktigt att mål över huvud taget har en potential att uppnås, och regeringens nya mål om att filmproduktion kan stärka yttrandefriheten är alltför otydligt. Att uttrycka sig genom film är naturligtvis ett sätt att nyttja vår grundlagsskyddade rättighet yttrandefrihet, men i sak påverkar det inte yttrandefriheten som sådan. En mångfald av tankesätt, åsikter och uttryck i film kan förvisso vidga det offentliga samtalet, men det påverkar inte filmskapares eller individers rätt att uttrycka sina åsikter.

För att stärka yttrandefriheten kan man se över vad som begränsar konstnärers frihet och säkra att alla medborgare i vårt samhälle kan känna sig trygga och inte riskerar att bli förföljda, arbetsbefriade eller på annat sätt trakasserade på grund av sina åsikter. Men det är något annat än vad regeringen lägger i detta mål. Vi menar därför att man bör förtydliga vad man menar med yttrandefrihetsmålet.

Sverigedemokraterna anser slutligen att det bör vara ett mål att man ska levandegöra det svenska kulturarvet, och då inte enbart genom restaurering av gamla filmer utan även genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska miljöer.

En milstolpe mot vägens mål om en livskraftig filmnäring är naturligtvis finansieringen av svensk film. Här får vi sortera in vår idé om ett moderniserat filmavtal där både branschen och staten kan ta ett ansvar och vars utformning bör ingå i en kommande utredning.

Det handlar om insatser mot olovlig hantering av film, där det är rimligt att se över om lagstiftningen mot fildelning kan skärpas, men också om att uppmuntra branschen att skapa konkurrenskraftiga legala visningsfönster med ett stort och brett utbud.

Ytterligare en del av finansieringsbygget är produktionsincitament som stärker svensk filmnäring och filmproduktion internationellt, internationell produktion i Sverige och regional utveckling lokalt, samtidigt som det beräknats vara självfinansierande och samhällsekonomiskt effektivt.

Momshöjningen som hotar stjälpa småortsbiograferna är en stig på finansieringsvägen där regeringen går vilse, och vi från utskottets sida lämnar ett tillkännagivande för att den ska komma på rätt spår.

I regeringens proposition anförs att den svenska marknaden är för liten för att kunna upprätthålla en levande filmindustri utan statligt stöd. SD delar den verklighetsbeskrivningen. Samtidigt har vi genom åren haft ett nordiskt samarbete på filmområdet, och vi vill i vår följdmotion att detta samarbete ska utvidgas. En sammanhållen nordisk filmmarknad bygger en ökad språkförståelse men ger också kultur- och näringspolitisk utveckling. Jag beklagar att utskottet avstyrker de ändå öppna skrivningar vi har om detta, dessutom med en mycket svag motivering.

I ljuset av nordisk filmsamverkan anser vi också att regeringen i mötet med övriga regeringsrepresentanter i Nordiska ministerrådet bör argumentera för att en samfinansiering av det internationella samiska filminstitutet, vilket Nordiska rådet föreslagit, ska komma till stånd. Tills en sådan lösning är på plats kan regeringen samtidigt se över vad Sverige kan göra från nationellt håll. Samisk film är viktig ur ett kulturellt perspektiv men även som verktyg för att berätta och gestalta samernas ställning i samhället, samisk historia, kultur, språk och liknande. I dagsläget är det bara Norges kulturdepartement som tar ett ansvar. Men institutet rör även Sveriges samer och har i vårt land samverkansformer men inget driftsstöd.

Avslutningsvis vill jag framhålla att regeringens konsekvensanalys av sin samlade proposition är minst sagt otillräcklig och tycks vara av ideologisk karaktär. I och med att flera remissinstanser gjort utredningar av de ekonomiska konsekvenserna av regeringens förslag, vilkas slutsatser skiljer sig markant från regeringens, borde de naturligtvis ha inkluderats med en förklaring: Vi har en inställning, men det råder oenighet om de faktiska konsekvenserna av momshöjning och förstatligande. Mer film till fler riskerar att bli mindre film till färre.

(Applåder)

Herr talman! Betänkandet vi i kväll debatterar heter Förutsättningar för svensk film. Det är ett svar på regeringens proposition Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik.

Hur skapar vi då förutsättningar för svensk film? Behövs svensk film? Om nu svensk film behövs, vem ska då få se svensk film? Och i sådana fall, var ska man kunna se svensk film? Det är relevanta frågor, och fler frågor finns såklart. Men jag tänker i mitt anförande hålla mig till dessa fyra frågor.

Herr talman! En film jag minns från när jag var liten är Beppe Wolgers fantastiska Dunderklumpen! Att som åttaåring sitta i biomörkret på biografen i Norrtälje och se fjällandskapet komma till liv genom Per Åhlins animationer och Toots Thielemans musik är en upplevelse som sätter spår. När jag sedan många år senare kunde visa mina egna barn samma film, men denna gång på dvd hemma, blev det en ny upplevelse som vi i familjen tog med oss på semestern till fjällen samma år.

Ni ska bara veta hur vi letade efter en humla som kunde prata skånska, precis som den skånska humlan som flugit vilse i Dunderklumpen - den som hade Hasse Alfredsons röst. Den känsla som filmen förmedlade finns fortfarande kvar årtionden senare hos både mig och mina barn, känslan av naturens storhet och kunskapen om att godhet ger något tillbaka.

Men det var inte bara biografen i Norrtälje som gav mig barndomens filmupplevelser. I bygdegården hemma i grannbyn visades det film varje sommar. Jag cyklade varje tisdag till Lännagården för att se veckans film. Det var också där jag såg min första barnförbjudna film, men inte av den sorten. Det var Rocky. Det var några år innan jag skulle fylla 15.

Resten av sommaren stod jag där uppe i sädesmagasinet och slog på en gammal potatissäck upphängd i taket och fylld med mattor. Det fungerade fint för boxningsträningen. Jag har heller aldrig varit så duktig på att hoppa hopprep som efter den sommaren. Sedan sprang jag löparrundan varje dag i skogen och uppför berget, där jag stannade till med händerna sträckta över huvudet. Filmen gav ganska många känslor och intryck.

Kommer barnen i Kårsta att ha liknande minnen om några år? I Kårsta Ekskogens bygdegård satsar man på filmvisning. Man har köpt in digital utrustning och har redan haft flera filmpremiärer. Men frågan är: Hur kommer det att gå nästa år, när man får en höjning av momsen på biobiljetten med nära 20 procent?

Herr talman! Min första fråga var: Hur skapar vi förutsättningar för svensk film? Vi har i Sverige otroligt bra producenter, regissörer, manusförfattare, skådespelare, filmteknisk personal och alla andra som är inblandade i det komplexa skapandet av en film. Men ger vi dem möjligheter att utöva sitt skapande i vårt land?

En viktig del är att skapa incitament för producenter att förlägga filminspelningen till just Sverige. Det finns exempel i dag där man flyttar själva filmproduktionen till andra länder där man ser det som mer gynnsamt att genomföra filminspelningen. Sverige har alla förutsättningar att vara ett land där det skulle kunna produceras många bra svenska filmer, men det skulle också kunna locka utländska filmbolag.

Det som bland annat hindrar svenskt filmskapande är de ofta onödigt höga kostnaderna. Nu måste vi snabbt ta fram förslag på hur vi kan vända den trenden. Det handlar om att långsiktigt stärka svensk film. Det handlar om arbetstillfällen och att behålla och utveckla professionen som finns här i Sverige. Då är det också viktigt att det finns utbildningar av hög kvalitet inom samtliga yrkesområden som är kopplade till filmproduktionen.

På många håll i Sverige finns också regionala filmcentrum. De är viktiga för den svenska filmproduktionen och ger också möjligheter till att producera film i hela landet. Dessa regionala filmcentrum behöver fortsatt stöd men också stimuleras till att närma sig varandra. En modern filmpolitik bör formulera idéer för hur det ska kunna ske.

Vi har en otrolig bredd på populärkulturen i Sverige, inte minst med stöd av de regionala filmcentrumen. Vi har svenska deckare och dramaserier som ofta visas i Europa, och i vissa fall görs det även internationella versioner av dem. Genom fortsatta satsningar på svensk filmproduktion kan vi konkurrera med kvalitet och inte med kvotering.

Med filmer av hög kvalitet kommer Netflix att vilja ha ännu mer svenskt material. Kvalitet får vi om vi har de rätta förutsättningarna för filmproduktion i vårt land. Men då måste vi också låta branschens aktörer vara med och se till att erfarenheterna som finns inom branschen tas till vara, och att inflytande garanteras nu när det gemensamma filmavtalet slutar att gälla.

Herr talman! Regeringen har valt att säga upp filmavtalet och i stället gå över till en statlig filmpolitik. Man har då också valt att ge Svenska Filminstitutet mer makt i och med detta. Filminstitutet, som redan i dag har en stor makt i Filmsverige, ska alltså enligt regeringen få än mer inflytande och påverkan på den svenska filmproduktionen.

Utan någon djupare analys har regeringen valt att ge ett redan i dag mäktigt filminstitut ännu mer makt genom att just Svenska Filminstitutet, vid sidan av sin vanliga verksamhet, också ska utse personerna i de tre branschråden regeringen föreslagit. Därtill ska Filminstitutet självt ta fram de målindikatorer efter vilka den egna verksamheten ska utvärderas, och jag kan fortsätta. Det här innebär, vad jag kan se, mer makt till Filminstitutet och en större byråkratisk överbyggnad kring hela skapandeprocessen.

När regeringen nu sagt upp filmavtalet och i stället valt att gå över till en statlig filmpolitik måste också frågan om Svenska Filminstitutets framtid lyftas fram. Svenska Filminstitutet skapades i mitten av 60-talet som ett resultat av filmavtalet som då kom till. En ny filmpolitik 50 år senare bör också innebära, kan jag tycka, att en ny organisation för svensk film i dess helhet utreds. För svensk film behövs! Den är en viktig förmedlare och budbärare.

Dessutom är filmen en viktig kreativ näring. Den ger många arbetstillfällen och breddade kunskaper inom kulturområdet, vilket dessutom ger mervärden till andra delar inom kulturen men också bidrar till andra sektorer inom näringslivet.

Den svenska filmen stärker också det svenska varumärket på ett internationellt plan och ger en positiv syn på Sverige. Det är inte minst viktigt för ett exportberoende land som Sverige. Det blir alltså ett tydligt ja på frågan "Behövs svensk film?", som jag ställde i inledningen av mitt anförande.

Filmen är också en av de mest demokratiska kulturformerna publikt sett. Film kan ses över hela landet och på olika plattformar. Inte minst biografkulturen är en viktig och demokratisk kulturform i hela landet. I mindre samhällen är biografen ofta också ortens kulturbärare. Biografen är samtidigt en mycket tillgänglig kulturform som lockar alla ålderskategorier: barn, ungdomar och äldre.

På min tredje fråga, "Vem ska få se svensk film?", måste svaret bli: alla som vill. Men det kan komma att ändras om regeringens kraftiga momshöjning på biobiljetten från 6 procent till 25 procent moms genomförs. Den momshöjningen på biobiljetten, tillsammans med andra kraftiga skattehöjningar som regeringen nu genomför, som fördubblingen av arbetsgivaravgiften för unga, är ju ett dråpslag för den svenska biografkulturen, inte minst på landsbygden. Det är en dubbelstöt för många biografer som redan i dag kämpar med små resurser, en dubbelstöt som kan innebära att biografer kan komma att läggas ned.

Det är biografer främst på små orter och på landsbygden som drabbas värst. De som ändå fortsätter att kämpa kommer att bli tvungna att än mer satsa på så kallade säkra kort, filmer som man vet kommer att dra publik. Möjligheten att se smalare filmer kommer att bli än mindre utanför storstaden. Försvinner biografen från mindre orter runt om i vårt land kommer självklart också allt färre att kunna ta del av filmer på bio. Det handlar också om attraktiviteten på en ort, att kunna erbjuda kulturupplevelser i hela landet.

På många orter fyller biografen flera funktioner, som samlingssal, skolaula, teaterscen och förmedlare av opera, konserter och balett. Det är verksamheter som blir dyrare eller till och med hotas om biografverksamheten försvinner.

Herr talman! Momshöjningen på biobiljetten är mer än bara ett försök att hitta en finansiering av den svenska filmpolitiken. Förslaget om höjd biografmoms är i allra högsta grad en fråga om att hela Sverige ska leva. Att ge vuxna stockholmare fri entré på museer för 80 skattemiljoner årligen har högre prioritet för regeringen än tillgång till kultur för alla åldrar i hela landet.

Mitt svar på den fjärde och sista frågan som jag ställde i inledningen av mitt anförande, "Var ska man kunna se svensk film?", måste för min del bli: i hela Sverige. Men tyvärr är det inte svaret från regeringspartierna - Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Därför är det tillkännagivande vi nu beslutar om i riksdagen så viktigt, tillkännagivandet att regeringen ska "skyndsamt utreda en alternativ finansiering av filmpolitiken med utgångspunkt i att behålla den nuvarande mervärdesskattesatsen" - den som är på 6 procent - "på biografbiljetter".

Herr talman! För den svenska filmens skull behövs det en bred filmutredning där Filmsveriges parter och organisationer liksom riksdagens partier involveras, en utredning som noga analyserar svensk films långsiktiga förutsättningar.

Med det, herr talman, vill jag avsluta med att säga att jag står bakom allianspartiernas samtliga gemensamma reservationer men väljer att yrka bifall enbart till reservation 14. I övrigt står jag bakom kulturutskottets betänkande.

(Applåder)

Herr talman! Per Lodenius har vid ett flertal tillfällen sagt precis det som han nu säger i talarstolen, att man går från en moms på 6 procent till 25 procent. Men inte vid några tillfällen pratar han om att man genom filmavtalet betalar en viss procent av biljettintäkterna. För att göra det mer rättvist: Det är 10 procent på biljettintäkterna dessutom. Jag tycker att det är viktigt att vi klargör det. Annars är risken att man får en helt felaktig bild.

Per Lodenius lyfter ofta upp vikten av ett civilsamhälle och biograferna på landsbygden, inte minst våra bygdegårdar och Folkets Hus och Parker. De är mycket viktiga just för att kunna nå ut med kultur till fler i hela landet.

I höstas, när budgeten antogs, fanns det en klar satsning inte minst på att få ut mer film till biograferna runt om i landet. Det låg 25 miljoner i en satsning. Men den säger Centerpartiet nej till. Det förvånar mig mycket. Ett parti som säger att man värnar landsbygden och säger att vi ska se till att fler får del av kultur runt om i hela landet säger nej till satsningen på 25 miljoner!

På vilket sätt menar Centerpartiet att man skulle nå ut med mer kultur om man inte satsar dessa extra resurser?

Herr talman! Jag ska kanske rätta till några saker i det som Gunilla Carlsson säger.

Ja, det finns biografer som förutom 6 procents moms betalar 10 procent i så kallad biografavgift. Det är de så kallade röda biograferna. Men jag pratar om många av de gröna biograferna, ett drygt hundratal biografer som finns runt omkring i vårt land. De får en momshöjning från 6 procent till 25 procent. Det är de minsta biograferna ute på landsbygden som det handlar om. Det är de som drabbas av den här skattehöjningen ännu kraftigare. Självklart är också en 10-procentig momshöjning mycket kraftig för de biografer som kanske finns på lite större orter.

Så till de 25 miljoner kronor som så fint skulle gå till stöd till biografer på landsorten. Först och främst vill man höja momsen, så det stödet kommer inte i närheten av att täcka kostnaden. Dessutom är dessa 25 miljoner kronor inte något stöd som är direkt riktat till de här biograferna.

De 25 miljonerna skulle, om jag inte minns helt fel, fördelas så här: Runt 10 miljoner kronor skulle gå till distributionsstöd till de bolag som distribuerar smala filmer från andra länder, filmer på andra språk. På vilket sätt ska det stötta de mindre biograferna, när de inte har möjlighet att visa de filmerna, eftersom de måste få in biljettintäkter? Detta ska ju gå till de bolag som ska distribuera filmerna.

5 miljoner kronor skulle gå till stöd för att bygga nya biografer. Ska de byggas där andra biografer läggs ned? 10 miljoner kronor skulle användas för att renovera lokaler eller för fortbildning av personalen. Det är inte det som de här biografägarna och biograferna behöver! De behöver kunna hålla nere biljettpriserna. De behöver ha möjlighet att visa film för dem som bor på orterna.

(Applåder)

Herr talman! Många av de här biograferna drivs av föreningar som är momsbefriade, vilket gör att de inte kommer att påverkas av höjningen på biljetterna över huvud taget. SFI får nu i uppdrag att titta på vilken typ av stöd som behövs.

Du säger att man värnar de stora biograferna. Vi vet att det finns de som har en monopolställning på biografmarknaden. Det är inte sällan som de säger: Nej, kom inte hit och konkurrera med oss! Det säger de till de mindre biograferna, som Folkets Bio, som i Luleå har drivit att man vill ta över en biosalong som ligger centralt men där man faktiskt inte har fått möjlighet att komma in. Det innebär att det inte blir samma mångfald.

Jag som socialdemokrat vill att det ska finnas flera aktörer på biografmarknaden. Jag tycker att det är viktigt att vi har våra bygdegårdar, att vi har Folkets Bio, att vi har Folkets Hus och Parker, som också visar filmer runt om i landet, många gånger just på landsbygden. De stora, som SF, är inte så intresserade av att ha en biograf där det inte finns tillräckligt många människor som kommer. De ser inte heller den bild som Per Lodenius och jag delar, bilden av att vi ska ha samlingslokaler som kan användas som biograf men också för en teaterföreställning, en studiecirkel eller något annat.

Jag ser som kulturpolitiker en jättestor uppgift att se till att möjliggöra för de här platserna runt om i landet. Jag tror att Per Lodenius delar den bilden, och därför blir jag väldigt förvånad när han inte riktigt lyfter fram vikten av de här biograferna och de 25 miljoner som kommer att vara en jätteviktig del för att kunna stötta och hjälpa biografer inte minst ute på landsbygden men också i våra storstadsområden.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att jag behöver rätta till några saker till.

Ja, det finns vissa föreningar som är momsbefriade när det gäller biografverksamheten. Men många, nästan de flesta, är det inte. Jag kan som exempel ta Kårsta Ekskogens bygdegård i Vallentuna kommun som alldeles nyligen har installerat en digital utrustning. De har sett till att de har blivit momspliktiga för att kunna dra av momsen när de köper in utrustning. Det är också ett villkor för att de ska kunna få bidrag exempelvis från Filminstitutet. Detta gäller flera föreningar som i dag har digitaliserade biografer. De har alltså moms på biljetterna för att kunna finansiera sin utrustning. De drabbas alltså även om de är föreningsdrivna. Det är några få föreningar som har lite mer pengar - det kan finnas en del Folkets Hus-föreningar - som ändå kan finansiera detta. De flesta har bolagiserat just filmdelen för att kunna finansiera teknikutrustningen. De drabbas alltså också av detta.

Som jag sa är de 25 miljonerna egentligen inte ett stöd till de små biograferna, utan detta handlar om att man på något sätt ska försöka kompensera den mycket större kostnadsökningen som man lägger på dessa biografer.

Det som de också får, som sagt, är dubbelstöten. Många av dessa biografer ute på landsbygden har nämligen ungdomar som jobbar och hjälper dem. Dessa biografer får nu dubbla arbetsgivaravgifter.

Biografen i Tierp har ingen nytta av att det kommer konkurrerande biografer på några andra orter. Men Tierps kommun har nytta av att det finns en biograf där, eftersom de då också kan ha en bra aula för skolan som också kan användas för teater, för musikaler och för visning av opera. Frågan är hur de ska kunna finansiera det om biografen inte kan finnas kvar där på grund av att kostnaden blir så hög när man drabbas av dubbelstöten, både momshöjningar och arbetsgivaravgiftshöjningar.

(Applåder)

Herr talman! Vi från Liberalerna står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 5 under punkt 4.

Herr talman! I förra veckan besökte jag biografen Metropol i Eksjö och träffade Ola Fjällman och Anna-Lisa Lundvall. Metropol drivs sedan 1983 av en ideell förening, och verksamheten bygger på mycket engagerade frivilliga arbetare i alla åldrar. Den äldsta är 89 år. Det är en fantastisk kulturmötesplats som de har skapat och som verkligen ligger i framkant vad gäller den senaste tekniken, bredden på det som visas och djupet i deras idealism.

En höjning av biljettpriset är ett dråpslag för denna lilla förening som kommer att innebära att biljettpriset måste höjas med 20 kronor styck, vilket ger ett pris på 130 kronor per biljett. De räknar kallt med att förlora 140 000 kronor per år, hela deras investerings- och utvecklingsfond och lite till. Ola berättade för mig att han befarar att en sådan höjning kommer att vara det dråpslag mot dem i förlorade intäkter, förlorade besökare och förlorad omkringförsäljning som fäller dem och sätter punkt för biograf Metropol och för en biograf i Eksjö, som är en hyfsat mellanstor stad.

Herr talman! Nu ska vi ju vara ärliga. Då ska jag också säga att regeringen har tänkt och vikt en engångssumma på 25 miljoner kronor som ska stödja just biografernas utveckling. Men sanningen är att summan inte kommer att göra någon större nytta för de mindre biograferna i landet, biografer som likt Metropol inte får lov att utöka antalet platser i den k-märkta salongen. De har ingen anställd personal att vidareutbilda, och de har redan investerat i den senaste tekniken. En annan konsekvens är att de dessutom inte kommer att kunna visa de lite smalare filmerna, dokumentärerna och operaföreställningarna från Operahuset här i Stockholm som de gör i dag. Då får de lämna det mycket stora engagemang som de visar för skolan och för lokalsamhället med rabatterade biljetter för speciella grupper, och i och med detta får de lämna det självpåtagna ansvaret att vara en kulturnod. Då försvinner denna funktion helt och hållet från Eksjö.

Herr talman! I helgen mötte jag en filmregissör, vilket inte hör till min vardag, som har rötterna i min hemort. Låt oss kalla honom Henrik. Jag och Henrik satt och pratade ganska länge och kom naturligtvis in på hans pågående projekt. Han berättade att han nu tar det stora klivet, som han var rätt nervös för, från att vara en relativt framgångsrik dokumentärfilmare och kortfilmsskapare till att göra en långfilm - en spelfilm med dokumentärinnehåll, som han sa. Han vill inget hellre än att spela in på hemmaplan här i Sverige, på Västkusten. Jag tänkte naturligtvis att svensk film på svenska om Sverige spelas in i Sverige. Men så är det icke. Han berättade att det då inte hade blivit något projekt och inte blivit någon film alls. Han spelar just nu in i Belgien med rejäla rabatter på skatter och avgifter, stort on location-stöd från belgiska myndigheter med mera. I Sverige, där han vill vara och vill jobba, är det alltför dyrt. Här skulle Henrik få betala för att göra filmen och inte tjäna på den, det vill säga inte kunna ta ut någon lön.

Dessa två mycket talande exempel handlar om sådant som en majoritet här inne vill diskutera om det ska vara en viktig del i svensk filmpolitik. En minoritet vill inte göra det utan kan bättre själv.

Herr talman! Sveriges kulturskapare förtjänar bättre. Svensk film från ax till limpa vill mer, kan mer och förtjänar mer. Inledningsvis kan jag konstatera att en minoritet här inne vet exakt vad alla i filmbranschen behöver och vill ha och exakt hur de ska få det. En majoritet däremot är övertygad om att alla i branschen vet vad de vill ha på sina olika sätt och också hur de vill åstadkomma det. En majoritet vill skapa förutsättningarna för att alla dessa kulturskapare och kulturförmedlare själva ska forma, bidra till och skapa detta.

Herr talman! Regeringens minoritet förbereder sig nu för att ta ett fast statligt grepp om svensk film. Man har ensidigt skrotat det gamla filmavtalet mellan parterna som funnits i 30 år för att i stället försöka införa en helstatlig filmpolitik.

Filmpolitiken har genom åren byggt på att de mest engagerade i svensk film förhandlar fram ett avtal som både reglerar vilka resurser som ska stå till buds och hur dessa ska fördelas mellan olika filmprojekt. Det har lett till en blandning av de breda filmerna som drar storpublik till biograferna och den mer konstnärligt inriktade smala filmen.

Det ska ärligt sägas att det ofta har bråkats en hel del när avtalen har förhandlats fram. Flera gånger har parterna hotat med att lämna samtalen, och ibland har de till och med gjort det. Men till sist har parterna trots allt kommit överens, och det har blivit ett avtal. Det har varit mycket bra för svensk film. Filmavtalet har tjänat svensk film väl genom alla år. Men alla är nog ganska överens om att vägs ände har nåtts.

Frågan som naturligtvis är rimlig att ställa till alla inblandade är: Vad ska vi ha i stället, hur stöder och stärker vi, hur finansierar vi och, kanske främst, hur ger vi alla i branschen ett vederbörligt inflytande över svensk film? Dessa frågor, herr talman, vill en majoritet i denna kammare fortfarande ställa. Minoriteten vill inte göra det.

Minoriteten konstaterar i stället att det ska införas en ensidig, statlig filmpolitik som ska sköta precis allt. Det är ju högst osäkert vad man kan vinna på en sådan. Resurserna till svensk film blir mindre, och priset på biobiljetter höjs. Finansiärer såsom biografägarna, SVT, TV4 och andra ställs utanför. Det politiska inflytandet blir större när staten ökar sin makt, och den svenska filmvärldens parter får mindre att säga till om. Det vi brukar kallar armlängds avstånd har blivit väldigt kort.

Det är detta, herr talman, som ligger som beslutspunkter på riksdagens bord i dag och som vi ska votera om nästa vecka. Det är exakt här skiljelinjen går - linjen mellan en majoritet och en minoritet.

Herr talman! Det finns huvudsakligen två problem med att införa en helstatlig filmpolitik. Det ena är att den är just statlig. Vi liberaler menar att staten ska vara mycket noga med att hålla ett äkta armlängds avstånd till kulturen. När man lyfter upp viktiga beslut från de inblandade parterna till staten är risken uppenbar att det också blir en politisk styrning av vad som är bra eller dåligt, vad som är gångbart eller inte gångbart och vad som accepteras eller inte accepteras.

Det andra problemet är att man kan förvänta sig att en helstatlig filmpolitik innebär att filmmixen förändras. Ett filmavtal mellan både aktörer som hävdar kvalitetsfilmens konstnärliga aspekter och aktörer som strävar efter höga publiksiffror har gett en bra balans i filmpolitiken. Det finns en uppenbar risk att den balansen nu rubbas och att den breda publikfilmen får ta stryk. Det vore olyckligt. Svensk film behöver både bredd och spets.

Vi i Liberalerna menar att det vore bättre för svensk film om man tog ett nytt grepp om en gemensam filmpolitik i stället för att förstatliga den. En modernisering - en liberalisering - av den gemensamma politiken borde bygga på att man breddar antalet parter som är med, ökar allas inflytande och breddar finansieringen. Framför allt borde det bygga på att man flyttar bort politiken ett snäpp, till att sätta mål och följa upp. De som tjänar pengar på svensk film bör vara med och finansiera ny svensk film, och det är tydligt att de också vill det.

Herr talman! Bion står sig fortfarande hyfsat, men allt fler väljer att se film i andra format. Det gör bredbandsdistributörer och digitala innehållsleverantörer till viktiga intressenter i filmpolitiken - parter som hittills inte varit med i finansieringen. Det måste också påpekas att den illegala delningen och streamningen dränerar svensk film på pengar, och inte lite pengar. Men inte heller den legala delen, med stora utländska aktörer, ger något tillbaka till filmen. Det finns beräkningar som visar att det rör sig om 800 miljoner kronor, och en ny filmpolitik måste adressera båda dessa delar.

Detta är något som majoriteten vill men som minoriteten helt hoppat över. I stället ställer sig regeringen positiv till en kvotering av innehållet i dessa tjänster. Mer statlig styrning och mindre frihet är, vad det verkar, det enda gångbara receptet just nu. En modernisering av filmpolitiken enligt liberal modell innebär att resurserna till svensk film totalt sett ökar. Det innebär mer inflytande för alla inblandade parter och stabila förhållanden.

Avslutningsvis, herr talman, hörde jag ett uttalande i Ekot i går. Kulturministern sa att den statliga filmpolitiken, inklusive momshöjningen, kommer att börja gälla från och med årsskiftet. Jag måste säga att jag höjde båda ögonbrynen. Bestämdes den filmpolitik vi nu debatterar i går? Det tyder på en enastående nonchalans inför den folkvalda, högsta beslutande församlingen. Visst är väl kulturministern införstådd med att regeringens politik i vitala delar troligen saknar stöd i denna kammare?

För det första har vi varken debatterat färdigt eller voterat ännu. För det andra förefaller det mycket sannolikt att regeringen får backning på ett antal vitala förslag. Det kultur- och demokratiministern de facto säger är att det är ovidkommande vilka beslut riksdagen fattar - det är regeringens vilja som kommer att slå igenom vid årsskiftet. Jag kan bara säga att det är en enastående nonchalant syn på demokratiska institutioner och majoritetsbeslut.

Med detta, herr talman, yrkar jag som sagt bifall till reservation 5 under punkt 4. I övrigt yrkar jag bifall till förslagen i kulturutskottets betänkande.

(Applåder)

Herr talman! Jag står bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation nr 3.

Film är viktigt för väldigt många. Under 2015 gjorde vi i Sverige 17 miljoner biobesök. 46 svenska långfilmer lanserades, däribland En man som heter Ove som haft 1,6 miljoner biobesökare. Utan de riktigt stora publiksuccéerna hade det sett betydligt mörkare ut. Men det stora intresset för film gäller också svensk filmpolitik, som har debatterats livligt på senare tid. Det visade sig också under den utfrågning som utskottet ordnade i riksdagens förstakammarsal den 25 februari. Utfrågningen direktsändes i SVT, och ett stort antal organisationer inom svensk film var med.

De beslut riksdagen fattar utifrån regeringens förslag styr väldigt mycket hur det ska gå för den svenska filmindustrin framöver. Det betyder att de tillkännagivanden som kulturutskottet föreslår, där vi som utskott uppmanar regeringen att göra om och göra rätt, får betydelse för framtiden i svensk film.

Herr talman! Kulturministern har liknat regeringens filmproposition Mer film till fler - en sammanhållen filmpolitik vid mandatperiodens största och viktigaste kulturpolitiska reform. Det har skapat förväntningar i hela filmbranschen och bland oss politiker, men tyvärr håller propositionen inte den kvalitet som vi hoppats på. Det skulle bli kulturministerns stora genombrott men ser ut att bli något helt annat.

Faktum är att det hade kunnat bli väldigt bra om regeringen, Kulturdepartementet och kulturministern varit mer öppna för samverkan och samtal med oss i Alliansen. Men det samarbetet slarvades bort i en klumpig hantering. Nu blev det en produkt som på många punkter måste göras om - därav ett stort antal reservationer från partierna och förslag på hela sju tillkännagivanden till regeringen.

Det finns mycket av vikt i betänkandet, till exempel digitalisering och bevarande av filmarvet, men jag ska hålla mig till ett par andra punkter. Ett föreslaget tillkännagivande gäller regeringens förslag till finansiering, vilket vi har motsatt oss. Kulturministern vill höja biomomsen från 6 procent till 25 procent. Den höjda biomomsen kommer att slå hårt mot biograferna på landsbygden, precis som vi hört flera tidigare talare nämna.

Så här säger Björn Wallgren, som driver biografer i bland annat Tierp i norra Uppland: "Vi kommer att visa mindre film på landsorten, därför att vi måste vara mer säkra på att få publik." På det svarar kulturministern: "När man gör stora förändringar i politiken, inte minst i filmpolitiken som varit på samma sätt länge, då blir det oro."

För mindre biografer, som i dag inte betalar den sedvanliga biografavgiften, kan höjningen på biljettpriset bli närmare 20 kronor. Biograf-ägarna menar att prishöjningar kommer att slå extra hårt mot biografer på mindre orter. Det är alltså en landsbygdsfientlig politik, initierad av Miljöpartiet.

Björn Wallgren säger: "Folk tjänar inte lika mycket här som i storstäderna och vi har inte samma marginaler som biograferna på större orter." En annan fråga som ställs i diskussionen är: "Varför ska fredagsmys på biografen i Norrtälje ha 25 procents moms medan Fanny och Alexander på Kungliga Dramaten i Stockholm har 6 procents moms?"

Kulturutskottet vill utreda en alternativ finansiering till den höjda biomomsen.

Herr talman! Vi anser att de nationella mål som regeringen föreslår bygger på den gamla filmavtalsmodellen och att de därmed är otillräckliga. Målen från kulturministern är, anser vi i Alliansen, allmänt hållna och räcker inte för att man ska kunna utvärdera och utveckla svensk film framöver.

Vi kristdemokrater, liksom övriga allianspartier, avslår inte regeringens proposition Mer film till fler, men vi vill bland annat tillföra två viktiga, grundläggande mål. Det handlar om att de nationella målen som regeringen föreslår dels ska kompletteras med mål om ökad publik, fler filmproduktioner och större tillgänglighet, dels att de nationella målen ska kompletteras med mål om kvalitet och förnyelse.

Herr talman! Jag vill ta upp den olovliga spridningen av film. Vid den offentliga utfrågningen i februari ställde jag frågan till Film- och tv-producenternas representant Björn Rosengren om illegal nedladdning. Enligt Film- och tv-producenterna är detta en av de absolut viktigaste frågorna att klara ut, och Björn Rosengren ville se en lagstiftning. Det handlar om ca 800 miljoner, kanske uppemot 1 miljard kronor som går förlorade till olagliga krafter.

Kulturutskottet uppdrar i ett tillkännagivande till regeringen att snarast återkomma till riksdagen med förslag på hur den olovliga spridningen av film ska stoppas.

Herr talman! Utskottet ställer sig också bakom ett tillkännagivande om att regeringen skyndsamt bör utreda möjligheten till produktionsincitament eller produktionsrabatt i Sverige. Att Sverige saknar det skadar svensk filmnäring och gör det orimligt dyrt att spela in film i vårt land jämfört med andra länder. Vid kontakter med bland annat Film Väst, som vi från allianssidan har besökt nyligen, menar man att produktionsrabatten är en mycket viktig fråga som regeringen bör utreda och finna en form för.

Herr talman! Jag vill avsluta med det som jag ser som det viktigaste av allt. Kulturutskottet föreslår nu riksdagen att beställa en bred filmutredning av regeringen som tar fram en ny samverkansmodell där samtliga partier ges såväl insyn som inflytande. Utredningen ska också se över Svenska Filminstitutets roll och organisationsform.

Det är inte rimligt att all makt över filmpolitiken läggs hos en privaträttslig stiftelse där såväl insyn som inflytande utifrån begränsas. Att re-geringen har föreslagit att Svenska Filminstitutet dessutom självt ska utse sina branschråd och utvärdera sin egen verksamhet är naturligtvis högst olämpligt. Det rimmar illa med hur vi brukar se på och definiera ordet demokrati.

Allra sist, herr talman, vill jag citera skådespelaren och regissören Helena Bergström från den öppna utfrågningen i februari om förutsättningar för svensk film. Hon sa så här: "Svenska Filminstitutet, snälla, jag ber er att inte svänga er med ordet kvalitet i motsättning till publikmässigt. Hör hur det låter! Det är faktiskt farligt nära ett publikförakt att den smala filmen är kvalitet medan publiken därute står för något annat. Nej, nej, nej, nej! Så kan framtiden för svensk film inte se ut. Låt oss i stället jobba för mångfald på alla plan på riktigt, brett som smalt, högt som lågt, allvarligt som roligt. Då kan vi på allvar få en blomstrande svensk filmindustri."

Det slår mig, herr talman, att jag har hört det här förut. Det var i ett berömt tal av Kristdemokraternas förre partiledare Göran Hägglund om "verklighetens folk". Att den smala kulturen är kvalitet medan publiken därute står för något annat är farligt nära publikförakt!

Det är tydligt att budskapet om "verklighetens folk" är lika aktuellt i dag!

(Applåder)

Herr talman, riksdagsledamöter, åhörare och inte minst alla filmälskare! Tänk er att ni tar över ett gammalt hus. På avstånd ser det fint ut, men när du går närmare, skrapar lite på färgen och knackar på virket blir det tydligt att husets bärande väggar efter åratal av uteblivet underhåll är murkna och sönderfallande. De som huset byggdes för har sedan länge flyttat därifrån. Och försäkringsbolagen vill inte längre teckna avtal om långa perioder utan vill enbart försäkra huset ett år i taget.

Det var i en sådan verklighet som den rödgröna regeringen tog över ansvaret för den svenska filmpolitiken. Den tidigare borgerliga regeringen hade dock förstått situationens allvar och sedan en tid inlett samtal om en framtid utan ett filmavtal.

Vi stod inför ett val: Antingen köper vi ny färg och målar ytterligare lager på det hus som alla seriösa bedömare dömt ut som otjänligt att bo i, eller så ersätter vi det instabila gamla huset och gjuter en ny grund för ett stabilt bygge. Vi valde den ansvarsfulla vägen.

Och nu står vi här med en stabilt finansierad grundplatta för svensk film. Riksdagen har fått en ritning på sitt bord att ta ställning till, så att vi kan bygga ett attraktivt hus för många att flytta in i, ett hus att växa i, ett hus som bygger svensk film stark för framtiden.

Herr talman! Alla hus behöver en stabil ekonomisk grundplatta att stå på. Utan den stabiliteten finns det ingen som vågar göra de investeringar som behövs i övrigt.

I dag står svensk film inför stora ekonomiska utmaningar. Lönsamheten i branschen har under de senaste åren sjunkit kraftigt. De nya digitala visningsfönstren, som innebär fantastiska möjligheter att sprida och visa film, har samtidigt medfört stora påfrestningar för de etablerade affärsmodellerna. Även de mest framgångsrika svenska filmerna har i dag svårt att få finansieringen att gå ihop.

Regeringen har tagit detta på allvar och därför gjutit en stabil husgrund så att fler kan och vågar investera i svensk film igen. Vi garanterar det belopp som filmavtalet innehöll och några miljoner ytterligare. SVT har ovanpå detta aviserat ökade satsningar på filmproduktion, och TV4 har i samtal berättat att även de kommer att fortsätta satsa pengar på svensk film. Med de garantier som vi nu ger den svenska filmbranschen vågar aktörerna göra nya investeringar i svensk film.

Herr talman! Det gamla filmavtalet har under lång tid varit ett viktigt forum för svensk film, men med tiden har verkligheten förändrats. Många aktörer har beskrivit hur avtalsdiskussionerna präglats av låsningar. Egenintressen har dominerat avtalsförhandlingarna, och det har varit omöjligt att lyfta blicken för att se till det gemensammas bästa.

Flera centrala aktörer har lämnat avtalsbordet eller stängts ute från samtalen, vilket inneburit ett allt större demokratiskt underskott. Statens resurser låstes upp i ett alltmer omodernt filmavtal där varje krona detaljreglerades.

Efter närmare två år av noggranna förberedelser på departementet, enskilda möten med över hundra branschföreträdare, seminarier med branschen och otaliga analyser stod det klart för mig, och för många andra, att filmavtalet nått vägs ände. Det blev uppenbart att det inte längre var möjligt att föra en modern filmpolitik utifrån ett avtal som i så stora delar byggde på en verklighetsbild som inte längre är relevant.

Att lämna filmavtalet innebär en historisk omställning av den svenska filmpolitiken. Filmpolitiken blir nu fullt ut en integrerad del av kulturpolitiken. Det skapar förutsättningar för att tänka nytt och utveckla nya former av samverkan och därmed se nya möjligheter.

Politiken måste samtidigt vara flexibel nog att möta hela branschens utmaningar. Det ska vara en politik där alla branschens röster får plats och får komma till tals, inte enbart de ekonomiskt starkaste.

Herr talman! Den ritning till ett nytt hus för svensk film som vi har lagt på riksdagens bord är en ritning för mer demokrati och större delaktighet för de grupper som tidigare fått stå utanför huset och titta in på de aktörer som suttit runt köksbordet och beslutat om villkoren för hela den svenska filmbranschen.

Bland dem som har fått titta in genom fönstret finns de som skapar det som den filmälskande publiken njuter av. Det är manusförfattarna, regissörerna och skådespelarna.

På Göteborgs-Postens debattsida i dag skriver Dramatikerförbundet, Teaterförbundet för scen och film och Sveriges Filmregissörer, precis som Gunilla Carlsson tidigare nämnde, att de anser att den process som föregått den filmpolitiska proposition som jag har lagt fram har varit gedigen och noggrann. De konstaterar att efter år av utredningsarbete har regeringen genomfört en grundlig process och att det nu äntligen är dags att fatta beslut om "en ny struktur som ger ett starkt och vitalt filmliv med större inflytande till upphovspersoner".

Skribenterna skriver vidare: "Till förslaget om fortsatt utredning är svaret ett kraftfullt Nej! Ytterligare utredning innebär att svensk filmpolitik tappar tempo. Det vore förödande!"

I och med förslaget till ny svensk filmpolitik öppnar regeringen dörren till huset och släpper in dem som tidigare enbart fått titta in. Det innebär att fler än de som tjänar pengar, stora pengar, på att visa svensk film får vara med och påverka. Det är jag väldigt glad för.

Jag är även glad och stolt över de förslag till nya filmpolitiska mål som riksdagen i dag diskuterar. De nya filmpolitiska målen pekar ut en tydlig riktning, men vägen dit står vidöppen. Till skillnad från det gamla filmavtalets detaljregleringar skapas med den nya filmpolitiken förutsättningar för Filminstitutet att tillsammans med branschen bygga vägen framåt.

Det blir ett tydligare avstånd mellan politiken och filmskapandet, mellan klåfingriga politiker och de som är de riktiga experterna. Det ger möjlighet till inflytande för fler av filmbranschens aktörer. Det är att ge ökat inflytande till dem som faktiskt gör film.

Det är första gången som filmpolitiska mål föreslås beslutas av Sveriges riksdag. Det är av stor betydelse för att en stabil grund för politiken ska kunna byggas. Det är också symboliskt för ett av regeringens viktigaste syften med omställningen av filmpolitiken. Hädanefter ska filmpolitiken bli föremål för debatt och diskussion här i riksdagens kammare.

Herr talman! Jag är naturligtvis väl medveten om den kritik som framförts. Jag vill därför säga några ord om höjningen av momsen på biograferna.

För det första: Självklart är biografer kultur. Det är inte momsnivåer som definierar vad som är kultur.

För det andra: När filmavtalet upphör försvinner den biografavgift som biograferna har betalat sedan 1960-talet. I stället får biograferna betala en högre moms. För de allra flesta biografer innebär det en kostnadsökning motsvarande en höjning av biljettpriset med 5 kronor. Momsen blir densamma för biograferna som när man hyr film på dvd eller via streamning.

För det tredje: Biograferna har under de senaste 50 åren bidragit till finansieringen av filmpolitiken via biografavgiften. I framtiden kommer de i stället att bidra indirekt via momsen. Utan biografernas bidrag skulle staten behöva halvera stödet för produktion av ny svensk film. Det skulle få dramatiska konsekvenser för svensk filmproduktion och därmed i förlängningen för svenska biografer.

Herr talman! Den ritning som regeringen har lagt på riksdagens bord är en stabil grundplatta med bärande väggar och ett vattentätt tak som håller för lång tid framöver.

Jag har naturligtvis full respekt för de tillkännagivanden som riksdagen föreslås fatta beslut om. Regeringen har som alltid för avsikt att respektera riksdagens synpunkter och återkomma med förslag om hur de kan omhändertas.

Propositionen om en modern filmpolitik är en ritning för ett hus som ska stå pall för tuffa vindar och nya tider. Det är ett hus som det känns tryggt att investera i och som många vill bo kvar i länge. Det är så vi kan skapa förutsättningar för en filmpolitik som går i takt med sin tid och som bidrar till att skapa framtidens svenska filmhistoria.

(Applåder)

Herr talman! Äntligen en angelägen debatt då kulturministern efter försiktighet i propositionsfloden i övrigt i våras lade fram kartan för en ny filmpolitisk färdriktning! Detta gjordes efter ett samrådsförfarande som inleddes efter att stommen i svensk filmpolitik, filmavtalet, hade sagts upp utan samråd. Det korta samrådet brakade sedermera samman då ministern aviserade att hon inte var beredd att diskutera helheten.

I dag har ministern också gett uttryck för en märklig syn på tillkännagivanden från riksdagen med uttrycket: De är inte världsomvälvande.

Riksdagen är Sveriges högsta beslutande organ och ger på ett antal punkter regeringen bakläxa. Regeringen som verkställande organ ombeds verkställa bland annat en ny bred utredning och ett slopande av momshöjningen.

Problemet med ministerns husbeskrivning är att man har rivit huset och satt upp ett tält. Så kan man sammanfatta regeringens filmproposition.

Vad menade ministern med dagens uttalande om tillkännagivanden? När räknar man med att återkomma till riksdagen med ett blankt papper för en parlamentarisk utredning i alla de delar man får bakläxa på?

Herr talman! Jag har inte gjort något uttalande i dag om filmpolitiken eller tillkännagivanden. Men jag har vid ett flertal tillfällen under de senaste veckorna påpekat vikten av att respektera den ordning vi har i vår riksdag. Självklart kommer jag att se till att regeringen omhändertar alla de tillkännagivanden som föreslås bli antagna. Det är det korta och enkla svaret.

Aron Emilsson ställde en fråga om tidsplanen och hur vi tänker göra detta. Det får jag återkomma till. Först behöver kammaren besluta om tillkännagivandena.

Herr talman! Apropå tidsplan verkar regeringen ha saknat både tidsplan och kompass från början i denna fråga. Förstod man inte när man valde att avbryta samrådet för att man inte ville diskutera helheten, till exempel finansieringsfrågan, att man kunde åka på bakläxa? Och hur skulle man i så fall hantera det?

I ljuset av en självklar och ständigt aktuell diskussion på kulturpolitikens område och på konstområdet om det demokratiska angreppssättet och en armlängds avstånd mellan oss politiker och konst- och kultursektorn blir det en aning paradoxalt och ett visst hyckleri när kulturministern påstår att det blir ett tydligare avstånd mellan klåfingriga politiker och filmbranschen i det nya förslaget till hur filmsamverkan och samråd ska se ut mellan just filmbransch och politiker.

Regeringens indirekta styrning och de råd från branschen som kommer att tillsättas under Svenska Filminstitutet och som man sedan från statligt håll ska samråda med är, efter två led, politiskt tillsatta. Bör inte branschen avgöra vilka som ska företräda den i ett samråd? Men det är klart, vi har ju den senaste tiden varit med om diskussioner på departementsnivå i den miljöpartistiska och socialdemokratiska regeringen om att man vill gå in och styra både public service och andra kulturinstitutioner som är grundläggande i det svenska demokratiska samhället.

Frågan blir relevant: Hur kommer kulturministern att agera för att kunna upprätthålla avståndet och inte koppla ihop bransch och politik?

Herr talman! Jag vet inte om riksdagsledamoten misstar mig för någon annan eller inte har sett vilka politiska beslut som jag har varit med och drivit och fattat under de ett och ett halvt år som jag har varit kulturminister.

När det gäller till exempel public service har jag säkerställt att det armslånga avståndet har ökat på ett tydligt sätt. Det är över huvud taget den kulturpolitik som regeringen driver. Vi ska skapa förutsättningar för kulturen, inklusive filmpolitiken, och hålla oss väldigt långt borta från innehållet. Det är just detta vi nu gör.

Kanske är det även så att riksdagsledamoten inte är tillräckligt insatt i hur det gamla filmavtalet fungerade. Det har varit en detaljreglering på miniminivå som har hämmat den svenska filmproduktionen. Det vi nu gör är att skapa förutsättningar. Nu har vi gjutit den grund som skapar förutsättningar för filmbranschens aktörer att för första gången på lång tid vara med och påverka och utforma den svenska filmpolitiken. Det är ett styrkebesked, det månar om filmen och det gör att vi kan se en ljusnande framtid för den svenska filmproduktionen.

(Applåder)

Herr talman! Det är intressant att höra kulturministern yttra sig som arkitekt. Det var ett nytt grepp i retoriken. En grundplatta - nej, herr talman - när jag lyssnar på kulturministern uppfattar jag snarare ett luftslott utan förankring i verkligheten över huvud taget.

Momspengarna slutar komma in därför att ingen går på bio. Vad gör regeringen då? Jo, man drar ned anslaget till filmproduktionen. Den illegala nedladdningen vill man inte göra något åt. Det är inte så konstigt eftersom kulturministern är miljöpartist - de vill ju inte göra något åt illegal nedladdning.

Filminspelningarna går utomlands därför att alla andra länder har produktionsincitament. Senast nu i veckan genomförde Island en höjning från 20 till 25 procent.

Detta är vad jag kallar ett luftslott. Det finns ingen stabilitet. Aron Emilsson, herr talman, betraktar det som ett tält. Men nej, det är inte ens ett tält - det är ett luftslott utan förankring i verkligheten.

Kulturministern satt här och lyssnade men har inte svarat på en enda av mina frågor. Jag ska upprepa dem. Om riksdagen nu fattar ett majoritetsbeslut, tänker kulturministern tillsätta en filmutredning då? Kan vi få ett klart besked om det? Vad är svensk film för kulturministern? Hur ska barn få ett kritiskt tänkande? Och ska Svenska Filminstitutet utvärdera sin verksamhet - är det klokt och demokratiskt?

Herr talman! Riksdagen är ingen diskussionsklubb - det är ett beslutsforum.

Herr talman! Jag ska verkligen försöka hinna svara på alla frågor. Det var en strid ström, men annars får jag tillfälle till det i kommande interpellationsdebatter.

Självfallet respekterar regeringen den ordning vi har i Sveriges riksdag. Vi ska, som alltid, omhänderta de tillkännagivanden som görs - det är självklart.

När det gäller förankringen av den nya filmpolitiken är den gedigen. Det var en process som pågick under flera år. Den började hösten 2013, då arbetet inleddes internt på departementet. Våren 2014 anställde vi en mycket kunnig person, Bo-Erik Gyberg, som har jobbat med film och filmproduktion under lång tid. Vi har genomfört individuella samtal med ca 100 personer i den svenska filmbranschen. Hösten 2014 gick vi vidare. Lena Adelsohn Liljeroth tog initiativ till processen Framtidens filmstöd och så vidare.

Det är en gedigen process, vilket bland andra företrädare för branschen - Teaterförbundet, Dramatikerförbundet och Sveriges Filmregissörer - bekräftar i en debattartikel i Göteborgs-Posten i dag. Det är en gedigen och lång process där vi verkligen har förankrat förändringarna och fångat upp de signaler om förändringar som den svenska filmbranschen kräver och som de menar behövs för att de ska kunna göra det bästa för svensk film.

Illegal nedladdning är ett jättestort problem. Just därför är jag väldigt stolt över att jag var den som tog tag i frågan. Jag har inlett ett rundabordssamtal och till och med tillsatt en grupp som arbetar för att stärka den befintliga upphovsrätten. Vi måste ta tag i denna utmaning, och jag sörjer att detta inte gjordes under åtta år av borgerlig regering.

(Applåder)

Herr talman! Det är förvånansvärt när kulturministern står här i kammaren och säger: Jag har tagit tag i den illegala nedladdningen. Men det kunde hon ju ha skrivit in i sin proposition. Det är faktiskt kulturutskottet som nu tvingar fram detta från kulturministern. Varför var det inte med i den proposition som vi nu har arbetat fram ett betänkande om?

Den förankring som kulturministern talar om är ytterligare ett luftslott. När hon sa upp filmavtalet var alla intressenter jätteförvånade: Var kommer detta ifrån? Förankringsprocessen har ni också misslyckats med, kulturministern.

De som har skrivit en debattartikel i dag säger att en ny filmpolitik kräver mod att utmana maktstrukturer. Men det har ni ju inte gjort. Jag är övertygad om att de kommer att bli ytterst besvikna den dag de inser att Svenska Filminstitutet kommer att sitta där bakom sin stiftelsevägg och vägra att lämna svar på de frågor de har ställt under filmavtalet. Kulturministern och regeringen vill inte göra någonting för att förändra Svenska Filminstitutets struktur.

När det gäller detaljregleringen uttalade kulturministern häromdagen att nu ska minsann Svenska Filminstitutet få utreda om det behövs fler regler, inte färre. Kulturministern har sagt att det ska bli mindre reglering, men hon gör uttalanden i pressen som går åt ett helt annat håll.

Herr talman! Jag förutsätter att det är jag som åsyftas med "hon" i den här dialogen.

Riksdagsledamoten har återigen många olika påståenden som jag ska försöka bemöta.

När det gäller påståendet att jag i går gav Svenska Filminstitutet i uppdrag att göra en översyn har jag inte gjort det. Det håller jag mig för god för. Däremot bekräftade jag vad Anna Serner sagt - att hon ska göra en översyn. Jag välkomnade detta och ser fram emot att ta del av den.

Det är centralt att vi förstår vikten av att vi nu gör en filmpolitik som håller politikerna väldigt långt borta från den. Det är just därför vi ska ha ett filminstitut mellan politikerna och dem som är experter på att utforma de bästa förutsättningarna för den svenska filmen, precis som vi har myndigheter när det gäller kulturpolitiken i övrigt.

De tre branschråd som nu inrättas är ett svar på det behov som många företrädare för branschen har gett uttryck för under den långa process som har pågått under flera år.

De vill veta att deras röster, deras perspektiv och deras kunskap om vilka förutsättningar svensk film har, hur man gör film och vad man behöver för ytterligare stöd kommer fram. Därför är det inskrivet i det förslag vi lägger fram att Svenska Filministutet ska lyssna till och i samverkan med de olika branschråden forma den nya filmpolitiken.

(Applåder)

Herr talman! Ministerns anförande gav fler frågor än svar. Jag tänkte egentligen inte tala om momsen, men när ministern sedan sa att det inte är momsnivån som definierar kultur blev jag ändå tvungen att hamna på momsspåret till slut. Nej, momsnivån kanske inte definierar kulturen, om det är så ministern vill se det. Men den definierar kostnaden för konsumenten av kultur.

Varför ska film på bio ha en högre momssats än till exempel teater eller opera, ministern? Är inte det ett sätt att peka på det kulturella värdet? Tycker inte ministern att det är viktigt med film på bio i hela landet? Om nu ministern tycker det - hur vill ministern i så fall göra för att rädda biograferna på landsbygden och på mindre orter? Ligger det inget värde i att det finns entreprenörer och entusiaster som vill visa film också på mindre orter? Hur tänker ministern när det gäller tillkännagivandet om finansiering av filmpolitiken, där en majoritet i riksdagen säger att det ska vara en utgångspunkt att man skyndsamt utreder att behålla den nuvarande nivån på 6 procent på biljettmomsen?

Ministern har uttalat sig i SVT i dag. På SVT:s hemsida står det så här under underrubriken "Bah Kuhnke kommer inte ändra sig": "Men det är uppmaningar som regeringen i praktiken kan strunta i. Och kulturministern tänker inte ändra sig. - Jag ser fram emot att den nya filmpolitiken börjar gälla nästa år. Tillkännagivandena är ju inte världsomvälvande utan de kommer vi att hantera under resans gång, säger Alice Bah Kuhnke (MP), kulturminister".

Herr talman! För mig är det viktigt att alltid - och det är också vad jag har gjort under de senaste veckorna - framföra att regeringen respekterar riksdagens ordning och att vi självklart kommer att omhänderta de tillkännagivanden som görs. Det är centralt att vi följer de regelverk och den ordning som vi har och att vi respekterar besluten.

Riksdagsledamoten frågar mig om det inte är viktigt för mig med biografer i hela landet. Det är en central fråga för mig. Just därför har jag varit mån om att vi i utarbetandet av den nya filmpolitiken säkerställer att vi inte stjälper, utan hjälper och skapar mer förutsättningar för olika visningsfönster runt om i hela landet.

Jag ser fram emot att de medel som regeringen har avsatt just för detta - till skillnad från vad Centerpartiet vill - får börja jobba, verka och komma ut. Jag har mött flera biografägare runt om på landsbygden som ser fram emot detta och som ser resultaten av vad de kan göra med detta stöd. Det pågår just nu samtal och en dialog mellan SFI och bioägare för att säkerställa att de 25 miljoner som regeringen, till skillnad från Centerpartiet, avsätter för detta hamnar rätt och används för de behov som finns.

När det gäller momsen får vi nu samma momsnivå för visningsfönster oavsett hur de ser ut. Jag vill återigen hävda och understryka att det inte är momssatser som avgör vad som är kultur.

Herr talman! Vi har inte med de 25 miljoner kronorna i vår budget eftersom vi inte har med momshöjningen och arbetsgivaravgiftshöjningen. Det innebär att vi har mycket mer pengar i stöd - om man vill kalla det för stöd - eller möjligheter för biograferna att själva jobba vidare och fortsätta att driva sin verksamhet.

Dessa 25 miljoner kronor handlar inte om stöd till de små biograferna på landsorten. Det man har tittat på så här långt handlar om 10 miljoner i stöd till distribution av smalare filmer. Det handlar om att man ska bygga nya biografer. Vilken hjälp ger det till biografen i Tierp? Ingen alls. Vi kanske har träffat olika biografägare ute i landet. De jag har träffat har inte tyckt att de 25 miljoner kronorna riktigt uppväger momshöjningen och skattehöjningen när det gäller arbetsgivaravgifterna.

Samtidigt talar ministern om samma momssats på alla visningsfönster. Det är 6 procents moms på att gå på opera. Men om man vill köpa en dvd eller en skiva med samma opera är det 25 procents moms. Försöker ministern säga att vi ska se över momssatsen på samtliga kulturella områden? Ska vi höja momsen också på opera, teater och konserter? Är det detta ministern tänker göra framöver? Och varför ska film på bio ha en annan momssats? Ingen annanstans i Europa har man skilda momssatser på film på bio, på teater och på opera. Man skiljer inte på kulturformer på det här sättet.

Vad än ministern säger är detta en skillnad. Man gör skillnad på olika typer av kulturyttringar på det här sättet, och det är den kulturyttring som är den mest demokratiska och som finns över hela landet som man straffbeskattar på det här sättet.

(Applåder)

Herr talman! Det är viktigt att kunna sin historia och att ha bakgrundsfaktumen i minnet för att inte riskera att gå fel. Jag hoppas att riksdagsledamoten kommer ihåg att den 10-procentiga biografavgiften, som regeringen nu befriar biograferna ifrån, var en del i diskussionerna när man fick den lägre momssatsen. När vi nu gör om filmavtalet i en ny filmpolitik faller också biografavgiftens vikt och den betydelse som den har haft till förmån för momsen.

Man ska också veta att det som skiljer Lodenius och den politik som Centerpartiet driver från regeringens politik är att vi investerar i kultur brett och stort. Det är det som är den stora skillnaden. Dessutom ser vi kulturen som en del av välfärden. Vi kommer att gå till val på mer kultur för fler. Det är det som Sveriges väljare kommer att kunna se och bedöma utifrån.

Jag ser fram emot att få möta biografägarna i Tierp och på många andra ställen tillsammans med Lodenius i debatter om hur den nya filmpolitiken föll ut. Jag är övertygad om att det blir en intressant diskussion för oss båda men ur helt olika perspektiv.

Herr talman! Tack för anförandet, kulturministern! Det var en vacker bild av huset, och det var vackra ord. Vi har lite olika bilder. Jag kan inte låta bli att citera Shakespeare, för ibland när det blir vackra ord och bilder kan man fundera på vad det hela byggs på. Så här skriver Shakespeare.

Upp flyga ordenTanken stilla stårOrd utan tankeHimlen aldrig når

Jag måste säga att jag tycker att relationen mellan departement och riksdag är spännande. Jag är grymt besviken på de parlamentariska samtal som vi blev inbjudna till. Vi hade en del kontakter med departementspersoner, men vi har inte sett röken av dem på ett bra tag nu. Det som gäller de samtal som vi skulle ha och där vi på något sätt skulle vara involverade sköttes väldigt illa.

Jag skulle vilja ställa en fråga till ministern. Eftersom jag hör ministern med arrogans tala om klåfingriga politiker - vilket störde mig - undrar jag hur ministern själv ser på samarbetet mellan departementet och riksdagspartierna i just frågan om den här propositionen och hur det har framskridit.

Herr talman! Shakespeare har ju också skrivit om skådespelarna som larmar och gör sig till. Det är intressant att höra riksdagsledamot Utbult beklaga sig över uteblivna samtal, för det är också en sorg för mig att vi inte lyckades samtala trots att jag försökte bjuda in Utbult och hans alliansvänner till att samtala just om detta som vi i stället står och diskuterar här nu.

Mitt ledarskap har alltid präglats av att jag har försökt och ofta har lyckats att just samtala med människor för att nå gemensamma lösningar. Politik handlar mycket om att kompromissa och prioritera. Jag är övertygad om att all politik, inklusive kulturpolitiken - kanske framför allt kulturpolitiken - mår bra av att vi möts i kompromisser som inte behöver vara urvattnade men som visar och leder oss fram på en väg som är långsiktigt hållbar.

Jag kan känna att det är en sorg att det finns sådana tydliga skillnader mellan vår kultursyn. Jag företräder en regering som ser kulturen som en del av välfärden, som något som vår finansminister är beredd att investera i och som statsministern talar mycket om, och jag som kulturminister i en rödgrön regering är mycket stolt över den. Jag sörjer att den synen inte är bredare än så. När man talar med Utbult och hans vänner i Alliansen handlar det mycket om dem som tjänar pengar och redan har möjligheter och inte om hur kulturen, och i detta fall filmen, faktiskt kan få vara det demokratiska verktyg som den är.

Nu har vi en föreslagen filmpolitik som ändå kan borga för det tack vare regeringens politik.

(Applåder)

Herr talman! Jag ska påminna ministern om att jag själv är kulturarbetare och har varit det i många år, och jag har inte skurit guld med täljkniv eller så. Jag vet vilka villkor man jobbar under. Det vill jag bara säga.

Det som ministern säger nu är intressant, för jag tycker att det är intressant hur man ska gå vidare i den här relationen. Ministern säger att hon vill ha samverkan. Majoriteten i riksdagen vill se en ny bred filmutredning från regeringen. En majoritet vill se en ny samverkansmodell där samtliga partier finns med och får inflytande i det här samtalet och se över bland annat Svenska Filminstitutets roll.

Då blir min fråga naturligtvis: Vad gör ministern med det här utifrån det som ministern säger om samverkan och samtal? Majoriteten vill se en bred filmutredning. Vad vill ministern?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill respektera den ordning vi har, och jag kommer alltid att respektera den ordning som vi gemensamt har tagit beslut om. Det betyder att jag kommer att omhänderta de tillkännagivanden som görs. Mer detaljerat än så kan jag inte redogöra för några tidsplaner eftersom tillkännagivandena inte är beslutade ännu. Men så småningom kommer jag att återkomma till riksdagen med besked om detta. Det är självklart för regeringen och för mig.

Jag ser fram emot att diskutera filmpolitik i den här kammaren under kommande år, och jag är tacksam för, våra misslyckade samtal till trots, att vi nu har en diskussion om filmpolitiken. Filmen är viktig och kommer att bli allt viktigare. Rörlig bild är ju bland det största som finns just nu när det gäller kulturella verktyg och uttryck för många, framför allt barn och unga, i vårt land.

Jag tror att om vi fortsätter på det här spåret, riksdagsledamot Utbult, och är beredda att respektera varandra och föra en diskussion kommer vi inte enbart att göra skillnad för den svenska filmens förutsättningar utan också för Sverige i stort.

Herr talman! Det är många delar som behöver kommenteras. Jag börjar med ministerns anförande. Jag reagerade ganska starkt mot att tillkännagivanden benämndes som synpunkter. Det är inte synpunkter; det är skarpa beslut om att verkställa en beställning. Men det är ju fler talare än jag som har lyft upp det.

Sedan är det intressant med liknelsen med husbygget. Husbygget verkar nu mer bli en stugby med en statlig reception och utan det för filmen nödvändiga allaktivitetshuset med rum för alla.

Ministern tog upp att SVT och TV4 med flera har aviserat fortsatt stöd till filmproduktion och i båda fallen högre stöd än vad man ger i dag. Det är helt rätt. Biografägarna glömde ministern att nämna. De har ju också aviserat att de gärna stöder filmproduktion.

Skillnaden mot i dag är väl att stödet inte kommer till en gemensam pott och inte till samråd utan i stuprör och egna tunnor i stället. Det är väl inte att skapa förutsättningar, utan det är att diversifiera. Jag skulle gärna höra ministern utveckla tankarna kring det.

SFI är en stiftelse som lyder under stiftelselagen. Styrning och ledning - hur ser ministern på det? Det är ju en milsvid skillnad mellan en stiftelse och en myndighet när det gäller att hantera pengar och hur man kan styra och leda den lagmässigt. Jag skulle gärna höra ministern utveckla det.

Herr talman! Tack, Bengt Eliasson, för frågorna! Återigen: Det är självklart för mig att omhänderta alla tillkännagivanden som kommer från denna kammare. Det är också självklart för regeringen.

När det gäller den gemensamma potten och kritiken som riksdagsledamoten framför om att filmavtalet garanterade gemensamhet och samsyn måste jag protestera. Är det något som filmavtalet har präglats av under de senaste åren är det just en begränsning i vilka som har makten och därtill en enorm detaljstyrning, vilket har hämmat förutsättningarna för den svenska filmen.

Det är uppenbart efter den långa process som vi har haft under de senaste två åren, och det är uppenbart efter många samtal med olika aktörer från den svenska filmbranschen. Det har inte varit av godo för svensk film. Det är också en av de främsta anledningarna till att vi har föreslagit en ny filmpolitik - att fler ska få vara med och påverka den svenska filmens förutsättningar och framtid. Vi delar makt. Vi öppnar upp. Vi flyttar tydligt politikens inblandning i filmens innehåll flera steg bort. Vi lägger och gjuter en grundplatta som skapar förutsättningar för branschens aktörer att påverka.

Det här kommer att bli väldigt tydligt så snart branschråden är på plats. Och det kommer att bli väldigt tydligt när den nya filmpolitiken börjar synas i reella filmer. Jag ser fram emot detta.

När det gäller SFI har vi efter noggranna överväganden kommit fram till att det bästa för den svenska filmen är, tills vidare och så långt vi kan se, att det fortsätter i den form som det är i dag.

Herr talman! Tack för svaren, ministern! Jag vill också lyfta fram två synpunkter. Den ena rör momsen, som flera har talat om. Ministern har jämfört den med biotian och menat att det är en kompensation däremellan. Nu är det svårt att jämföra de två delarna eftersom biotian gick rakt in i den gemensamma potten och momsen går rakt in i statskassan. Vi har inte ett system med kommunicerande rör däremellan. Vi har alltså punktskatter på det sättet.

Det gör att momsen faktiskt kommer att slå mycket hårt mot både små och medelstora biografer. Av de sju åtta biografer som finns i mitt hemlän kommer sex av dem att drabbas hårt. En del av dem kommer sannolikt att få problem med lönsamheten. Frågan är om de överlever. Vi får se.

Ministern återkommer till de samtal som vi har varit inbjudna till och som vi mycket riktigt har gått till. De tenderade också att handla om allt det vi inte fick samtala om. De olika partierna kom med olika saker i ryggsäcken som vi ville lyfta fram i samtalen. Men i samtalen tenderade dagordningen att bli viktigare än innehållet. Det vi bland annat inte fick prata om var momssatsen, tidsprocessen och hur alla kunde vara med och bidra i en gemensam pott och sedan vara med och fatta beslut. Det var besvärande, och därför sprack samtalen. Det beklagar även jag.

Jag konstaterar slutligen att biografägare och folk som tjänar pengar på svensk film inte är onda. De vill väl.

(Applåder)

Herr talman! Min grundinställning i livet är att människor vill väl. Jag känner att riksdagsledamot Eliasson vill väl och att han brinner för sina frågor.

Men samtidigt måste jag ändå konstatera att det råder en viss okunskap när det gäller moms, biotian och biografavgift. Biotian och biografavgiften är två olika saker. Det kan vara anledningen till att riksdagsledamotens samtal med biografägare runt om på landsbygden slår lite fel. Det är viktigt när man för samtal om vilken konsekvens den nya filmpolitiken får att man faktiskt håller isär de olika potterna. Det är också en grundläggande faktor att de olika potterna, beroende på vilka man rör, också får olika utfall.

Jag är övertygad om att just momshöjningen inte kommer att vara den stora anledningen till att biografer eventuellt tvingas stänga. Vi har avsatt medel för att just de föreningsbiografer eller andra biografer på landsbygden som behöver stöd kommer att få det.

Jag vill återigen nyansera diskussionen. Jag har samtalat med många som är oroliga. Efter samtal med mig har de lugnat sig eftersom de känner att detta inte var de fakta de fått av den och den riksdagsledamoten eller läst i tidningen. Det skapar ju inte bara oro utan också politikerförakt om människor upplever att vi far med osanning eller för fram information som inte är riktig. Det kommer vi alla till syvende och sist att få äta upp.

Jag ser fram emot en ny filmpolitik, och jag ser fram emot många fruktbara samtal i kammaren och i andra rum.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att tacka alla som hittills har deltagit i debatten. Det har varit en bra debatt. Den har varit klargörande.

Den nya filmpolitiken har gång efter annan presenterats som mandatperiodens absolut största kulturpolitiska reform, och den förtjänar därmed att debatteras. Detta är förvisso inte det enda som har kallats mandatperiodens största, bästa och viktigaste kulturpolitiska reform, men så har vi ju också en kulturminister som inte snålar med superlativen när det gäller den egna insatsen.

Kulturutskottets arbete har det senaste året i mycket hög grad präglats av filmpolitiken. Historiken har vi redan fått föredragen här. Startskottet kom när kulturministern, utan att ha en aning om vare sig alternativ eller konsekvenser, sköt lite lätt från höften och sa upp filmavtalet för drygt ett år sedan. Därefter har det varit ett osäkert harvande fram och tillbaka till i våras då regeringens proposition, kraftigt försenad, slutligen landade på riksdagens bord.

Kulturutskottet valde i februari att kalla till en offentlig utfrågning om filmpolitiken. Syftet var att få till stånd en bred diskussion om svensk film och dess förutsättningar: om svensk film i Sverige och i världen, om ett Sverige där svenska filmskapare vill arbeta och utvecklas och där världens filmskapare tycker att det är attraktivt att spela in sina filmer, om hur det breda kan förenas med det smala, om hur vi kan utveckla våra regionala filmcentrum och om hur vi kan göra det lönsamt att producera, distribuera och visa svensk film på våra biografer.

Kort sagt var det allt det som vi hade hoppats att filmpropositionen skulle ge svar på. Så blev det inte. Mandatperiodens största reform blev en skrivbordsprodukt.

Herr talman! Jag vill vara tydlig med att jag inte betvivlar regeringens ambitioner. Jag är övertygad om att man vill svensk film uppriktigt väl, att man tror på svensk film och att man vill skapa de bästa förutsättningarna för den att utvecklas. Ändå blev det så fel.

Filmen blir äntligen en del av den övriga kulturpolitiken, sa kulturministern, och chockhöjde momsen till 25 procent till skillnad från all annan kultur. Nu får vi äntligen en statlig filmpolitik, sa kulturministern, och delegerade all makt till en privaträttslig stiftelse. Nu ges alla i branschen äntligen inflytande, sa kulturministern, och degraderade det inflytandet till att få sitta i olika tyckargrupper kallade branschråd.

Följden blev att kulturutskottet vid sin behandling avvisade stora delar av filmpolitiken på flera väsentliga och bärande områden. Mina företrädare i debatten har redogjort för de tillkännagivanden riksdagen nu gör. Det handlar om finansieringen, organiseringen, digitaliseringen, samverkansmodellerna, piratkopieringen och produktionsmöjligheterna. Man kan sammanfatta utskottets ställningstagande med följande: Gör om! Gör rätt! Gör det i en ny, riktig, filmutredning!

Det gläder mig särskilt att det i tre av de tillkännagivanden vi nu lägger fram råder politisk enighet. Det gäller kravet att regeringen skyndsamt ska återkomma med förslag mot den illegala spridningen av film, om behovet av införande av produktionsincitament och om vikten av att vi fortsätter digitaliseringen av det svenska filmarvet. Jag vill här rikta ett särskilt tack till Socialdemokraterna för att även de insåg bristerna i regeringens proposition på dessa områden.

Herr talman! Efter utskottets beslut kommenterade kulturministern med att säga att i allt väsentligt har regeringen fått utskottets godkännande, och hon kallade reformen den bäst förankrade kulturpolitiska reformen under modern tid. Det är ett obegripligt uttalande.

Eller - det var obegripligt fram till i dag. I dag har det stått klart att kultur- och demokratiministern inte bryr sig så mycket om vare sig kritik eller bristande stöd och förankring. Det stod klart i medierna i morse, och det har blivit klarlagt i den här debatten.

I dag har ministern uttalat att man inte ser tillkännagivanden som något världsomvälvande och att regeringen bemöter tillkännagivanden som man alltid bemöter tillkännagivanden, att man tar hand om dem och bereder dem. Några förändringar är man inte beredd att göra. Det är anmärkningsvärda uttalanden av en demokratiminister.

Riksdagens ställningstagande har varit känt sedan kulturutskottets sammanträde för knappt en månad sedan. Jag skulle vilja fråga demokratiministern hur hon ser på Sveriges riksdag och de beslut som fattas i denna kammare. Jag tycker inte att vi har fått tydliga svar i dag. Jag skulle vilja veta vilken plan demokratiministern har för de tillkännagivanden som riksdagen nu fattar beslut om. Hur tänker man bereda dem? Jag vill veta i vilken utsträckning demokratiministern kommer att hörsamma kammarens majoritet. Och i den mån hon inte kommer att göra det, om hon ändå tänker ignorera resultatet, undrar jag varför hon över huvud taget underställt film-propositionen kammarens prövning. Hur rimmar det med att vara en samförståndsminister i en samarbetsregering? Eller var det bara en läpparnas bekännelse?

Jag måste få ställa en extra fråga, med tanke på de svar vi har fått i kammaren i dag. Kultur- och demokratiministern har upprepade gånger sagt att man kommer att omhänderta tillkännagivandena. Jag skulle vilja be demokratiministern att definiera ordet omhänderta. Riksdagens beslut ska inte omhändertas. De ska tillgodoses. Det är en väsentlig skillnad.

Herr talman! Jag vill vädja till kulturministern att nu sätta politiken framför prestigen och att ta den chans som nu ges att göra detta på ett bra och genomarbetat sätt. Utrymmet finns där, såväl tidsmässigt som ekonomiskt. Det visar inte minst den skrivelse från de aktörer som fram till nu stått för huvuddelen av finansieringen tillsammans med staten. I skrivelsen som är tillställd såväl Finansdepartementet som Kulturdepartementet erbjuder man sig att dra sitt strå till stacken och garantera även nästa år finansiellt - allt för att ge svensk film den förankring och genomarbetning som den så väl förtjänar.

Tryck på pausknappen, kulturministern! Ta chansen! Se till att vi får den långsiktighet om vilken ni talar så varmt! Svensk film förtjänar bättre.

(Applåder)

Herr talman! Mycket har redan sagts här i kammaren av tidigare talare, och de har debatterat om flera frågor. Men ni får höra min stämma en liten stund i alla fall. Repetition är alltid bra.

Film är en naturlig och stor del av det svenska kulturarbetet och kulturkonsumtion i vårt land. Att ge goda villkor för en levande och stark filmindustri är således en viktig del i kulturpolitiken.

Som ni vet har vi sverigedemokrater motionerat om starkare demokratisk förankring och om produktionsstöd. Vi sätter fokus på bättre möjligheter för produktion av kulturarvsfilm. Detta är några av de faktorer som vi tror gör svensk film bättre.

Jag tänkte beröra kvotering. Kvotering är inte hållbart för oss. Vi anser att en människas hantverksskicklighet inte sitter i personens hudfärg, politiska ställningstagande, könstilltillhörighet eller sexuella läggning, som även tidigare talare har berört. Det är troligtvis filmmakarnas begåvning som är den avgörande och oberoende variabeln för filmernas kvalitet. Kompetens ska väl belönas? Det viktigaste är ju produkten.

Med detta vill jag hänvisa till vår motivreservation 7 vid punkt 5, eftersom vi inte vill se en utvärdering av något som vi från början inte kan ställa oss bakom i jämställdhets- och mångfaldsmålen.

Filmavtalet har tjänat svensk filmindustri i 50 år, men det är utdaterat och inte anpassat efter dagens förutsättningar. Därför är det bra att filmpolitiken debatteras. Däremot är de märkligt att regeringen, som kallar sig samarbetsregering, väljer att säga upp avtalet utan att man har vare sig kontaktat andra partier eller har en färdig modell att ersätta dagens med.

Jag undrar, herr talman, om regeringen verkligen menade allvar när man gjorde sitt utspel och om man har någon egentlig ambition att hjälpa svensk filmindustri. Regeringen presenterade sin nya filmpolitik för cirka ett år sedan, när kulturutskottet var på en utrikesresa, via en debattartikel om att man hade sagt upp filmavtalet utan någon annans vetskap. I och med att alla svenska riksdagspolitiker i kulturutskottet var upptagna var det svårt för övriga partier att analysera och bemöta regeringens utspel.

Vi sverigedemokrater har deltagit i de filmpolitiska samråden mellan kulturministern och riksdagens partier. Vi har varit generellt öppna för en dialog och för ett fortsatt samråd om medier och filmpolitiska frågor.

När Alliansen sedan valde att lämna de filmpolitiska samråden satte vi ned foten när vi ville fortsätta samtalen, om man tog med de synpunkter som vi ansåg vara relevanta och av stor vikt för den nya filmpolitiken.

Vi var öppna för att delta förutsatt att de filmpolitiska målen och finansieringsformerna för filmbranschen var öppna och möjliga för diskussion. Vi gjorde inte detta för regeringens skull utan för den svenska filmindustrins framtid. Men det var inte intressant för regeringen. Då var det inte heller något intresse för oss att föra en dialog. För oss är det viktigt att det ska diskuteras och arbetas fram på lika villkor hela vägen för svensk films bästa.

Som tidigare har berörts här i kväll var vi från kulturutskottet med på den öppna utfrågning som hölls i riksdagen i februari där även vår kulturminister närvarade och svarade på frågor.

Om inte jag missminner mig sa kulturministern då att hon var redo att diskutera finansieringsfrågan, vilket hon tidigare och efteråt inte visat sig stå upp för. Därför är det oroande att få ta till sig på nyheterna att kulturministern verkar ta det så lätt med tillkännagivandet.

Vi är ett flertal här inne som undrar om regeringen tagit till sig av det som har efterfrågats i alla delar inom branschen.

Jag vill passa på att lyfta fram reservation 13 vid punkt 11 om biografavgifter där vi föreslår en förutsättningslös utredning av en differentierad biografavgift för inhemsk film och utomeuropeisk film. Det skulle kunna ge den svenska filmen ett viktigt tillskott samtidigt som det ökar svensk films inhemska konkurrenskraft.

Utöver detta är regeringens konsekvensanalys undermålig och ofullständig, om man frågar mig.

När remissinstanser har presenterat uträkningar som påvisar att det med regeringens politik kan bli mindre pengar till svensk film totalt bör detta perspektiv lyftas in i propositionens konsekvensanalys. Vidare behöver regeringen utveckla konsekvensbeskrivningarna för småortsbiograferna och andra aktörer inom filmindustrin.

Herr talman! Vi kan ju inte ta beslut om det inte finns en välgrundad analys att förhålla sig till. Vi kräver av regeringen att inom kort tid leverera en fullständig konsekvensanalys.

Vi sverigedemokrater ställer oss även frågande till om ett helförstatligande av filmpolitiken är rätt väg att gå. Vi förespråkar ett filmpolitiskt samarbete mellan stat och bransch, om det är möjligt. En helstatlig filmpolitik riskerar att resultera i en ensidig politiskt färgad filmpolitik.

Regeringens förslag om att behålla Svenska Filminstitutet tillsammans med tre råd där alla får insyn men ingen får mandat ställer vi oss frågande till.

Om den av regeringen tillsatta styrelsen för Filminstitutet ska utse ledamöterna i de rådgivande råden riskerar det att personer med besvärliga synpunkter om regeringens filmpolitik och Filminstitutets arbete kommer att väljas bort. Branschråden riskerar då att bli ja-sägare, och det undergräver branschrådens trovärdighet.

I vår vision vill vi skapa förutsättningar för en stark filmindustri som efter god förmåga klarar av att i stor utsträckning stå på egna ben. Vi förordar att filmpolitiken omarbetas ännu en gång och att lösningar för en fristående och självständig filmindustri arbetas fram där alla avvägningar och kompromisser är välmotiverade.

Det är genom starka argument och ett helhetsperspektiv som vi gemensamt kan ta de krafttag som behövs för att hjälpa svensk film.

För tids vinnande yrkar vi sverigedemokrater bifall endast till reservationerna 4 och 16, men vi står såklart bakom alla våra reservationer.

Som avslutning skulle jag vilja önska herr talmannen och hans familj en trevlig sommar. Det är sista gången som jag står i talarstolen här, och jag önskar också er alla i kulturutskottet en trevlig sommar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till motion 2015/16:3366, yrkande 1 och 2. Vänsterpartiet står också bakom samtliga reservationer från Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Kultur och kulturyttringar är aldrig neutrala utan präglas av sin tids föreställningar, motsättningar och villkor. Film är en konstart som i sig rymmer många andra konstarter. Det är ett medium med stor genomslagskraft som i hög grad formar vår bild av världen och är avgörande för hur kultur formas i vår samtid och hur vi förstår oss själva och vårt samhälle eller bidrar till detta. Filmpolitiken behöver därför utformas så att den gynnar produktion av film som både utmanar normer och maktstrukturer och speglar verkligheter och erfarenheter som sällan uppmärksammas eller ges utrymme.

Bechdeltestet gav när det kom ett snabbt och osentimentalt facit över hur mansdominerad filmvärlden var beträffande både vad som berättades och vilka som fick ta plats i berättelserna. För några år sedan skapades i Sverige den så kallade A-märkningen av film. A-märkningen ges till filmer som klarar Bechdeltestet, det vill säga filmer som porträtterar två namngivna kvinnor som talar med varandra om någonting utöver män. A-märkning i sig leder inte till jämställdhet, och Bechdeltestet mäter inte om filmer utmanar könsmaktsordningen eller gestaltar kvinnor och män mer jämställt än filmer i gemen. Men det faktum att så många filmer inte klarar testet är en indikation på att det inte är bra ställt med gestaltningen av kvinnor på film. Testet fungerar därför som ett enkelt verktyg för att synliggöra den strukturella obalans som vi länge har haft.

För att jämställdheten och mångfalden inom filmbranschen ska öka måste filmpolitikens jämställdhets- och mångfaldsmål ta sikte på och tillämpas på hela produktionsprocessen, från utvecklingsstadiet till produktion och distribution. Det innebär även att de relationer som styr de ekonomiska flödena i branschen behöver förändras.

I regeringens proposition anges att de nationella filmstöden även fortsättningsvis ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män. När resultatet av hur filmstöden fördelats mellan könen redovisas brukar fokus vanligtvis ligga på hur många kvinnor som uppburit filmstöd, det vill säga hur stor andel av samtliga som tilldelats stöd som är kvinnor. Naturligtvis är det viktigt att fördelningen av stöden är jämn numerärt sett. Vänsterpartiet anser dock att det även är viktigt att se till hur filmstöden fördelas rent beloppsmässigt och att det i det avseendet ska finnas en strävan efter att fördelningen ska vara jämn. Hur stort stöd som beviljas för enskilda filmer beror givetvis på många olika faktorer, men Vänsterpartiet anser att det i så stor utsträckning som möjligt ska säkerställas att vi gynnar jämställdheten i detta viktiga medium.

Svenska Filminstitutets egna siffror över vilka som beviljades förhandsstöd för långfilm under åren 2001-2005, undantaget barn- och ungdomsfilm och dokumentärer, visar att en tredjedel av förhandsstödet gick till tio kända regissörer.

Förutsättningar för svensk film

Det är viktigt att vi fortsätter att arbeta för jämställdheten inom filmbranschen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)